Så här i den rekordsvala och tokblåsiga sommarens efterdyningar, medan hösten ännu känns avlägsen och nästan lite overklig, gäller det ändå att redan nu parera stormarna som ofrånkomligen avlöser varandra allt medan vi i Skandinavien sakta men knappast obemärkt, glider in i november- och decembermörkret.

Hm. Den meningen kändes inte särskilt upplyftande, eller hur? Det är inte ens mitten av augusti och redan nu funderar jag var fulmössan gömt sig, vart vi skall resa under höstlovet och om vi inte redan nu borde planera inför sommaren 2017. Usch, vad åren går.

Mitt stora bildarkiv med 35 000 bilder är extremt välorganiserad. Och i den finns ungefär 4000 högupplösta fotografier från Västra Hamnen – samtliga ordnade kronologiskt. Årtalen som dagligen rullar förbi på skärmen påminner mig om att tiden verkligen glider på i vad som känns som en allt snabbare takt. Min tes om detta är att när man nåt medelåldern och lite till, är det helt enkelt lite för lite som är nytt för att hjärnan skall orka notera tillvarons mer eller mindre marginella förändringar. Det krävs rejäla milstolpar eller stoppskyltar för att en årsring skall utmärka sig och skilja sig åt.

Tillbaka till stormarna som föranleder höstens antågande. Tidigare idag, badade jag och min vän, konstnären Johan “Giovanni” Carlsten medan stormvågorna slog in mot land. Det gällde att hålla i badstegen med fast dubbelhandsgrepp och samtidigt inte låta vågorna trycka in sig mot stålstegen eller än värre, inunder träbryggan. Ett prekärt läge, milt uttryckt. Vi klarade oss båda utan skada och kände efteråt en gnutta förnöjsamhet av det så här i efterhand helt klart dumdristiga äventyret. Hoppas det mojnar en aning till morgondagens morgonbad. Eller att stormen ökar ännu mer så att man kan sjösätta brädan och premiärsurfa i Västra Hamnen!