Mitt i Oasen
Det här är vår lilla uteplats. Den ligger på baksidan av våningen där det nästan alltid är lä och lugnt.
På framsidan, går, står, sitter och ligger ibland hundratals människor från hela världen och det kan ofta bli både lite för stimmigt och småstökigt för att man skall vilja gå ut där. Men för det mesta har vi faktiskt den magnifika utsikten över Öresund helt för oss själva. Och vår tid börjar nu när dom flesta återgått till livet i stan.
Aspiration är ett ord som helt fallit i glömska men som jag tycker definierar något mycket viktigt: att sträva efter det man i hjärtat tror kommer att förbättra ens liv. Det är inte något man bara får till skänks, utan istället något som skapar sådan djuplodande längtan, att man är beredd att försaka mycket annat för att nå dithän.
När vi för mer än 7 år sedan gick på visning och såg lägenhetens uteplats, insåg vi på en gång att den måste bara bli vår. Och trots att första mötet skedde någon gång mitt i december, när det var som allra mörkast, såg vi möjligheterna. Med alla resor vi gör, skulle den här lilla oasen i oasen Västra Hamnen, passa oss perfekt. Här skulle vi kunna sitta i solen, smutta på nybryggt morgonkaffe och avnjuta sena middagar i goda vänners lag – när vädergudarna stod på vår sida. Precis så blev det också.
På det stora hela är Västra Hamnen förskonade eländet som alltsom oftast drabbar Malmö.
Jag låter mig inte påverkas alltför mycket av lokaltidningens löpsedelsjournalistik – rent statistiskt är Malmö en trygg stad att leva och jobba i – men det är faktiskt bara vid några få tillfällen under en genomsnittlig månad som jag lämnar våra kvarter vid havet.
Ända sedan flytten hit 2002, har jag upplevt Västra Hamnen som en oas, en liten by vid sundet som växer och och mognar. Och ju längre vi bor här, desto större känns avståndet till Malmö.
