Söndagsmiddag med Sören
Idag kom ett sorgligt besked. Sören, en vän till familjen somnade in i natt. Det var länge sedan jag träffade honom och hans Kerstin. Men emellanåt har jag tänkt på båda.
När jag flyttade till Sverige i slutet av 1970-talet, hamnade jag i en slags social virvelvind med delvis nytt språk, ny skola, nya vänner och ett helt nytt socialt liv.
Det var kaos, men på det stora hela positivt – för kaoset fungerade som en nödvändig distraktion från tragiska händelser som hade utspelat i Los Angeles några månader tidigare. Den omtumlande första tiden i Sverige fick mig att om inte glömma, så i alla fall tänka mindre på det jobbiga jag lämnat bakom mig.
Sören och Kerstin ingick i skaran av föräldrar som jag träffade hemma hos nyfunna vänner. Och vid några tillfällen åt jag helgmiddag med familjen och minns tydligt Sörens lugna men alltid knivskarpa resonemang kring det som för tillfället diskuterades kring matbordet. Vill minnas att det diskuterades vitt och brett under dom här kvällarna och att Sörens sätt att argumentera alltid imponerade på mig.
Minns nu middagarna med både kärlek och sorg. Borde ha hört av mig och berättat för Sören, som kanske inte ens hade kommit ihåg mig så här långt efteråt, att jag uppskattade den goda maten som familjen bjöd på och att jag alltid lämnade huset intellektuellt utmanad och stimulerad.
Utan att ana det, kom både Sören och Kerstin att bli viktiga förebilder under mina mest formativa tonår. Och även om vår relation var såklart periferi och helt förknippad med min vänskapsrelation till Kerstins son Jonas, Sörens styvson, ägnar jag då och då en varm tanke åt dom där långa, härliga middagarna med stor familjegemenskap och högt i tak.