Tidigt igår morse lämnade vi hotellet i Colombo, åkte taxi till centralstationen och hoppade på ett musealt dieseltåg till Kandy. Förstaklassvagnen vi satt i var bekväm men gungade ibland så kraftigt att det kändes som om tåget skulle hoppa av rälsen och välta ner i den avgrundsdjupa ravinen som väntade några centimeter till höger om spåret. Seasick on a train…

Annars var tågresan fantastisk. Två kompakta, leende 20-åringar i vita, välstrukna skjortor och pressade gabardinbrallor skötte frukostserveringen och hjälpte oss få igång WiFi:n som förvånansvärt nog fanns ombord och fungerade fint – åtminstone fram till att vi började sega oss uppför bergen och genom ett gäng tunnlar.

Tåg är överlägset bästa sättet att resa på. Särskilt i Asien. För även om det bitvis var svajigt, bullrigt och rökigt från lokets gigantiska dieselmotor, bjöd den tre timmar långa resan mellan Colombo och Kandy på sagolika vyer stöpta i gyllene morgonljus. Prunkande, drypande fuktig och ogenomtränglig djungel. Som scener ur Kiplings Djungelboken.

Redan när vi rullande in på stationen i Kandy, kände jag på mig att landets näst största stad – och före detta huvudstad – skulle falla mig i smaken. Till skillnad från Colombo där värmen, fukten och den kaotiska trafiken och bristen på stadsplanering gör det lätt att vantrivas, bjuder Kandy på småstadscharm; en överskådlig och promenadvänlig stadskärna, mestadels låg bebyggelse, en myllrande, doftrik, lokal marknad, en fin sjö att vandra runt och gott om kaféer – när man snabbt som ögat behöver en toalett…