Att flytta till det här området med en hög pengar och dra igång verksamhet är löjligt enkelt. Det finns ganska många företag som under Västra Hamnens relativt korta historia försökt etableras sig här med just den  infallsvinkeln – både stora och små spelare. Och har man bara tillräckligt med stålar (ibland kanske mer pengar än sunt förnuft), ja, då kan man hålla på tills klockorna stannar i Schweiz – där det ju som bekant finns en herrans massa.

Det kan också såklart finnas alternativa motiv med att bedriva business med lite konstgjord andning i Västra Hamnen. Det har t ex funnits ett par IT-bolag som dragit igång verksamhet här men som varit betydligt mer intresserade av att etablera ett lokalt kontor i Malmö än de varit att ens försöka bli lönsamma. Att kvitta vinster i en del av verksamheten mot förluster i en annan del är ett inte helt ovanligt sätt att snygga till bokföringen på. Eller så kör man bara på för att det är det enda som får en att känna sig någorlunda jordnära.

Under åren har jag stött på flera varianter – alla med gemensamma nämnaren att man missat något väldigt fundamentalt. Man missar att bli lite “local” och istället tagit för givet att verksamheten i sig är en sån världssensation att ingen kan motstå det. Det funkar kanske om du kränger pizzor eller glass. Men det finns också rätt gott om konkurser som vittnar tydligt om att detta i dom flesta fallen är en alldeles fabulöst ödesdiger inställning – oavsett om den är sprungen ur naivitet, arrogans eller för att lampan lyser men ingen är hemma.

Med “local” menar jag att man måste försöka bli en del av området – inte en ö i det. En del av vardagen, på ikea-speak. Tonvikt på kontinuitet och lyhörd kommunikation. Känn efter. Hör efter. Lyssna. Prata med. Justera kursen efter hur det blåser. Gå runt. Smaka av. Insup atmosfären. Sitt på bryggan och njut av ett par solnedgångar. Ta del av det som händer.

Jag menar nu inte att man med nödvändighet måste bo på Sundspromenaden för att verksamheten skall funka här. Inte alls. Men det skadar garanterat inte om man anstränger sig lite för att få lite lokal anknytning eller åtminstone är öppen och en smula ödmjuk inför alla vi som faktiskt bor och jobbar här.

Jag har bedrivit eget företag i över 15 år varav minst 12 just här i Västra Hamnen. Förra året omsatte Raboff i Malmö AB nästan 3 miljoner kronor och jag tror att vi hamnar ungefär där i år igen. Vårt lilla bolag sysslar helt kort med resor, foto. böcker och film och framförallt förmedlar vi inspiration till folk och företag över precis hela världen.

Säkert till en dels förvåning, härrör en ganska liten del av vår omsättning från mina böcker om och bilder från Västra Hamnen. Men även om mina “riktiga” uppdrag har ett helt annat fokus och monetär betydelse, är jag ändå oerhört glad för den lilla tårtbiten som bilderna från Västra Hamnen genererar och jag känner mig grymt ödmjuk inför alla privatperson och företag som fortsätter att beställa mina alster. Och att över 15 000 följer mina inlägg på Facebook…ja, det är nästan ogreppbart.

Vi har sedan allra första flytten hit 2002 varit kära i Västra Hamnen. Och det är just att ha den lokala anknytningen och en orubbad vilja att vara en del av det, som gjort att vi trivs så bra med att bo och jobba här.

Mitt råd till alla som vill etablera sig i Västra Hamnen (eller på annat håll, i andra kvarter, oavsett vart, egentligen) är att då och då lägga örat vid marken och lyssna lite på dom lokala vibrationerna. Bli en del av din neighborhood. Lär känna Agnes och Johan, Kerstin och Anders. Kämpa för att snacka med dom.

Gör man det tillräckligt ofta, kommer man snart att höra fotstegen när kunderna närmar sig. Annars blir det förr eller senare knockout.

Igår tog Tommy och jag en snabbis hos Ali och Ella. En snabb öl, alltså. En iskall, nytappad bärs smakar fortfarande allra bäst på krogen. Vilket är lite konstigt. För efter att ha jobbat på alla möjliga restauranger, barer och mer eller mindre minnesvärda matställen och vattenhål i Sverige, från Riksgränsen (Lappland), via Visby och Göteborg, under 80- och 90-talen, borde man kanske fyllt kvoten och slutet lockas av krogens förföriska atmosfär. Icke.

En gång krogmänniska, alltid krogmänniska, kanske. Fast jag misstänker att det är mer en liten gnutta krogromantik som ännu sitter i – en slags skimrande chimär över restaurangvärldens lätt avtrubbade låtsasvärld och galghumoristiska/cyniska jargong.

Jag äter lunch i stort sett dagligen på krogen. Dock aldrig ackompanjerade av rusdrycker. Men jag gillar verkligen att äta på krogen – även om ofta är “hit and miss” när det gäller maten och service. Här i Västra Hamnen finns idag några riktigt bra krogar – men tyvärr ännu ingen sushirestaurang värd namnet. Saknar gamla N3.

Det som slog mig igår medan Tommy och jag avhandlade/dissekerade/analyserade respektive pågående uppdragsportfölj, var att det fortfarande saknas en krog med vettig barhäng i Västra Hamnen. Det är som om krögarna här låtit bygga bardisken mer för att det hör till än för att den skall gå att sätta sig vid och liksom i den underskattade men tveklöst geniala noir-filmen, “Barfly”, med Mickey Rourke som Charles Bukowskis alter ego, Henry Chinaski, ha krogens bästa platser när livets skådespel vecklar ut sig som en solfjäder.

Tillbaks till krogen och mitt dubiösa förhållande till den.

Som fotograf har jag genom åren jobbat med många seriösa och ett par mindre seriösa krögare här i Malmö. Även som bild- och filmleverantör gäller det att passa sig för krogens ofta flyhänta, flyktiga inställning till allt som pågår utanför den omedelbara krogbubblan.

När jag jobbade i cocktailbaren på gourmetkrogen, Johanna i Göteborg i mitten av 1980-talet, kom krögaren Leif Mannerström ut från köket tidigt en kväll och snackade med mig medan jag skakade fram något gött att dricka åt ett par gäster som satt i väntsoffan. Han verkade rejält trött och även om jag inte var helt säker, såg den numera legendariska kocken ganska bakfull ut.

– Du Kim, (jag kallades för Kim på 1980-talet), sa han.  Jag tycker du skall fortsätta plugga. Det här med krogen är ett jävla slit och tar till slut kål på vem som helst.

Jag lydde honom naturligtvis inte. Först nästan tio år senare slängde jag slängen (krogfolkets smeknamn för en kökshanduk) och blev “seriös”. Om jag ångrar dom åren? Verkligen inte. Jag hade enormt roligt, reste mycket och lärde känna ett gäng roliga, inspirerande och tyvärr också, många tragiska själar under dom åren. Du hade rätt Leffe, kroglivet är hårt.

Vår dotter har sedan en tid börjat lite smått inom restaurangbranschen. Hon jobbar extra på en av kaféerna här i Västra Hamnen som diskplock. Vi är både glada att hon börjat tjäna lite fickpengar under lov och helgerna och så klart stolta över att hon inte känner sig förmer över att jobba med något som är fysiskt krävande och har relativt låg status. Mitt första jobb, vid ungefär samma ålder, var att fylla på mjölkkylen (inifrån kylrummet) hos Fred’s Market på Melrose Avenue i Los Angeles. The only way is up from there.

I veckan gled två stora, fantastiskt roliga uppdrag i hamn: en tung reklamfilm för ett av Skånes allra mest kända bolag och ett omfattande bokprojekt som kommer att dediceras människorna och hantverket bakom ett av Sveriges mest respekterade kulturscener. Prestigelös som jag är, måste jag ändå tillstå att detta blir allt ett par extra fina fjädrar i hatten.

Med blicken i backspegeln, har dom senaste 2-3 åren faktiskt varit fyllda av flera extremt roliga uppdrag som givit både klang och klirr. För ganska exakt ett år sedan. t ex, avslutade jag ett nästan ofattbart stort utställningsprojekt för FN i New York.

Visst har det varit småsmällar längs vägen – och ett par tuffa men nyttiga skilsmässor från ett par kunder. Dom hör till och stärker på sikt. Men rent kreativt har den här perioden känts som min mest utvecklande. Det ena leder till andra, så klart. Så frågan är, när fasen når man sin kreativa peak, egentligen?

Är det kanske så att varje fas har sina toppar och att man därifrån inte kan skönja att det också kommer fler längre fram i livet?

Så måste det vara. Topparna ser dessutom väldigt annorlunda ut idag än dom gjorde när jag var, låt oss säga, trettio.

Det konstiga, för att inte säga lätt förbryllande, är att jag i mångt och mycket känner mig som om jag fortfarande är några och 30. Och även om rynkorna avslöjar något annat, är min fysiska kondition  väsentligt bättre idag än för säg, 20 år sedan. Sprang faktiskt 12 kilometer tidigt i morse utan alltför mycket gnissel och gnäll. Konditionen är helt klart något jag förknippar med min kreativa process: den blir seg när jag inte tränar och får energi när jag håller mig i god form.

I eftermiddag, medan jag satt på en soldränkt parkbänk och väntade på att min lite trolldomsdrabbade elcykel skulle bli färdigmekad hos Ecoride vid Trianglen, såg jag en ålderstigen man i ljusblå vindjacka stapla förbi med båda händerna krampaktigt fast vid handtagen på sin roströda rullator.

Under några minuter följde jag hans plågsamt långsamma, bitvis livsfarliga färd i utkanten av cykelbanan. Klungor med cyklister drog förbi honom som om ett elitlopp precis kört igång i centrala Malmö. Och när en av alla trehjuliga Köpenhamnscyklarna var farligt nära att köra på farbrorn, vågade jag inte bara titta längre utan gick upp för att guida honom av cykelbanan och tillbaka till trottoarens relativa trygghet.

Efteråt, åtminstone under ett par minuter, funderade jag på den äldre mannen. Vart var han på väg? Bolaget, kanske? Hur hade hans vecka varit, so far? När hade han en “peak” senast? I hans ålder blir man kanske lycklig bara av att vakna till ännu en dag på jorden – och av att upptäcka att ingen snott rullatorn…

Under denna morgons arla löpning i shorts och t-shirt – i ett helt kav lugnt och sommarljummet Malmö – funderade jag över varför jag ofta känner mig lite vilsen när jag skall hitta här. Låter kanske lite märkvärdigt, men jag navigerar mig faktiskt lättare runt megastäder som Bangkok, L.A. och New York än i lilla Malmö. Visst, stan är ett lapptäcke av bitvis intressanta områden, men i den mån det någonsin funnits långsiktig, övergripande stadsplanering i länets residensstad, har den inte tagit intryck av några andra städers lösningar.

Och om det mot förmodan funnits ansvariga för trafikflödet i stan, måste dessa individer varit tjänstlediga sedan många, många år. Den uppenbara fördelen (uppenbar för mig, åtminstone) med att det är svårt att hitta i Malmö är att man fortfarande efter tjugo år i stan hittar “nya” kvarter, bakgator och gränder. Vilket gjort min supertidiga löprundor lite extra inspirerande. Idag var det kvarteren runt Värnhems Torg som ingick i dagens milslånga expedition till tonerna av Paul Simons utmärkta nya skiva, Stranger to Stranger.  Ett svalkande dopp i Öresund i det väsentligt mer familjära Västra Hamnen blev belöningen efter min runda. Allt detta den 13e september.

I mitten av 1980-talet när jag bodde ovanför Restaurang 28+ på Götabergsgatan i Göteborg, ägde jag faktiskt en katt. Minns inte hur jag fick tag på honom eller vem jag köpte den av. Minnet sviker mig också varför jag döpte den till Sir Humphrey. Möjligtvis för att jag följde teveserien, “Splitting Image” och att det där förekom en katt som hette Humphrey.

Vill minnas att Sir Humphrey var en norsk skogskatt och jag blev påmind om den när jag nyss gick igenom mitt bildarkiv från Österlen. Tror att jag träffade på honom i en gårdsbutik under ett av besöken i Vitemölla. Kan också varit Drakamöllan. Bör nog knapra på E-vitaminer framöver – för att få åtkomst till dom här dimmiga minnena. Mjau.

Tog bilden ovan under dagens helt ljuvliga, supertidiga morgonlöpning runt Malmö. Mer eller mindre vindstilla och halva resan, cirka 6 kilometer, var innan solen ens gått upp. Vyn från Saltimporten – där morgonsolen reflekterade i fasader och fönster och över ett stillsamt hamninlopp – var amazing. Liksom gymträningen, ger löpningen mycket mer än bara en rejäl dos energi för dagen – den spiller som regel över ytterligare ett dygn. Men framförallt får jag ett slags kvitto på att kroppen är någorlunda hel och i relativt god form.

Grädde på moset, vinstlott eller väderbonus, fan, kalla det va du vill, men gött är det i alla fall. Det ovanligt fina sensommarvädret vi har just nu, alltså. Jag unnar verkligen alla som tar sig hit från stan dessa kvällar och njuter av den ena färgsprakande solnedgången efter den andra. Har nog aldrig sett så många picnic-gäng längs Sundspromenaden som den här veckan – som ligger sånär inpå september.

– Måste försöka minnas dom här extra sommardagarna om ett par månader när man allt annat vill än att gå ut i shorts och t-tröja.