This is going to get a little nerdy … I recently retired an almost 7 year old digital companion, a Macbook Pro 17″, pictured above. It wasn’t broken and there wasn’t really anything disastrously wrong with it. Still, it deserved to be replaced with a new, albeit smaller Macbook Pro 15” with a Retina display.

Unfortunately, Apple discontinued the 17 inch model shortly after mine had left the Chinese factory back in 2010. The 15 inch is now the largest laptop they make. Thanks to a vastly improved display resolution on the new MBPs, Apple’s marketing schtick insists you can now fit much more stuff on their new 15 than you ever could on an old 17.

Mostly, I miss the huge wide screen – particularly when watching a film or editing an image or compositing a video. While the new screen’s colors are vibrant and bright, it’s also extremely reflective. The old screen, on the other hand, was matte – some would argue it was dull and couldn’t display colors representatively. I don’t know.

I didn’t replace my old laptop for a new one based on the screen, though. It was the processor’s inability to cope – at a reasonable pace – with the new and larger RAW file sizes I threw at it after I started shooting with Canon’s EOS 5Ds. And though Final Cut Pro X worked reasonably well – at least when chewing low resolution footage, cutting anything filmed in 4k was completely out of the question.

I took my old wide-screen Macbook Pro 17”, aptly nicknamed, “The Lunch Tray”, on innumerable assignments to Asia, America, Africa and throughout Europe. It was a heavy piece of gear, for sure. And my chronically aching shoulders are a testament of how much I lugged it around in a poorly padded pack back over the course of many years. But these last two or three, I pretty much just stuffed it into my checked in luggage and hoped it would survive the inevitably rough and tough handling as it passed through the innards of airports and airplanes.

Apple recently launched a new series of Macbook Pro models. Some of which have a so-called, Touch Bar – a thin, wide display where the keyboard’s top row keys used to go.

I initially ordered one. But after reading several less-than-positive reviews, I got cold feet and cancelled my online purchase. Not just because I think the Touch Bar is a neat but probably useless gimmick.

Apple’s chief industrial designer, Sir Jony Ive and his team have certainly created a new shiny, symmetrical, aerodynamic laptop that is both beautiful and resourceful. As far as I can tell, there’s plenty of power under the hood, too.

No, it’s the lack of ports on the new Macbook Pro that got me worried. The new machine only has four USB-C ports, which means that in order for me to connect my current gear to it, I’ll also have to buy a bag of dongles. Which is definitely something I hate being forced to do. Dongles not only get in the way when you’re working on the go, I also tend to forget them at home, at the gallery, in the studio or just plain lose them whilst travelling.

So, after canceling my order, I started checking out if Apple still sold one of their older models – thinking that perhaps I could instead buy last year’s Macbook Pro 15” with all it’s glorious ports, the handy slot with an SD card reader and a Magsafe, Apples ingenious magnetic power cord.

Turns out that several other professionals had the same exact thought as I. And so when I got to our local Apple Store here in Malmö, there were indeed only a few of the year old models left in stock. Unceremoniously and without any buyer’s remorse or hesitation whatsoever, I whipped out my credit card and bought one on the spot.

In just a few hours, I’ll be taking my new digital companion on its maiden journey to the Far East where it will hopefully do as good a job as its stoic predecessor did for more than half a decade.

Just read that Fidel Castro has passed away at 90. That’s a long life for a revolutionary and a respectable age for what some arguably consider him to be – a visionary. Though I never had an opportunity to see the man live, a few years ago, I was officially invited to Havana, Cuba by the government as part of a large press troop from all over the world. I’ve actually been there twice, but it was during my very first visit that I was introduced to the woman above, whom according my official guide, was solely responsible for rolling Fidel Castro’s favorite cigar brand, the Cohiba Esplendido.

It was in one of the large factories in the midst of Havana where they produce the Cohiba Esplendido, that I met the woman whom gladly had her picture taken with me. Unfortunately, I don’t speak Spanish, but I do remember her telling me, through my interperter/guide, that Fidel Castro no longer smoked cigars, but still enjoyed holding and smelling one of her hand-rolled Cohibas.

Interestingly, a few months ago, when I was shooting in Budapest, the taxi driver that drove me back to the airport turned out to be married to a Cuban woman. After telling him my story about meeting Fidel’s cigar roller in Havana, he produced a small plastic bag from his glove compartment and from it handed me a Cohiba Esplendido. His wife had brought him a box of the famous cigars from a recent visit to Cuba and now he was sharing one of them with me. It’s tucked safely away in my fridge and maybe later tonight I’ll pour myself a stiff glass of rum and light that sucker up. As a sort of tribute to Castro’s longevity and persistence. Certainly not his politics.

The other afternoon I was invited to talk to a group of photography enthusiasts at IBM Sweden here in Västra Hamnen. I chose to focus the session on “visual storytelling” and sharing some insights to my job as a commercial and editorial photographer and video producer.

I rarely recycle my slide decks and so, the IBM presentation was entirely crafted from scratch – a couple of days prior to the engagement. Like with more or less everything I do, there was some creative angst involved, especially when deciding what the heck to put on the very first slide. For this particular talk, I chose to start with something (for me, anyway) unusual; a pie chart showcasing a rough division of my various endeavors as a freelance photog.

Once completed in the excellent authoring environment of Keynote, the presentation was sent to IBM and shown to the group via a PC laptop using PowerPoint. In a previous career, a previous life, really, I spent a lot of time (probably several months, if I were to combine all of the days, nights and weekends) composing more or less memorable presentations for clients in the for PC:s ubiquitous, Microsoft PowerPoint. I recently took a look at what that app looks like today and though still nowhere near as UI sleek, creatively empowering or even as pedagogically sophisticated as Keynote, it looks a helluva a lot nicer than it did back in the day.

Fars Dag. En lite klurig dag för mig. Å ena sidan är jag pappa till en underbar dotter som ständigt gör mig stolt över att vara hennes far. Å andra är jag son till ett par alldeles förfärliga föräldrar varav en pappa som lämnade mig och mitt liv redan 1969.

Bilden ovan är från en utgåva av tidningen, Damernas Värld eller Svensk Damtidning från 1967. En svensk journalist (Marianne Ruth) som min mor kände skrev ett reportage om den lyckliga, svensk-amerikanska familjen som bodde i Los Angeles. Som Hans Villius ofta sa i sin och Olle Hägers utmärkta TV-serie, Svart på vitt, bilden ljuger.

Medan jag var ute och sprang i morse, bredde dottern Elle smarriga smörgåsar och kokade kaffe till mig. En kärleksfull gest som jag verkligen uppskattade och blev innerligt rörd av. Tro mig, min egen far förtjänar knappt att omnämnas – ens med några hafsigt hoprafsade tecken. Men jag känner ändå för att försöka.

När pappa och min mor skiljdes, innan jag hunnit fylla sju, dök han bara sporadiskt upp i mitt liv under några minuter. Kan inte ha varit vid mer än ett par, tre tillfällen innan han checkade ut för gott, 1996. Jag minns inte själva tillfället när pappa tog sitt pick och pack och flyttade från oss. En dag var han bara borta från huset och kom aldrig mer tillbaka. Förutom att han övergav sina två barn, ledde händelsen till att min mor blev djupt olycklig – vilket hon fram till sin död 1978 försökte dämpa/dränka genom att hälla i sig stora mängder brännvin.

Fars Dag, ja. Mitt mest bestående minne av min far är nog det vakuum han lämnade efter sig under mina barnår. Inte ens vid födelsedagar eller andra tillfällen då det borde ha känts självklart att lyfta luren, skriva några rader eller bara dyka upp för att gratulera, gav han sig till känna.

Föräldrar ärver man. Förtjänar dom inte ens kärlek, är det bara att klippa banden, tycker jag. Visst, det är lättare sagt än gjort. Och det tog också flera år bara att förlika mig med tanken på att det faktiskt var okej att inte älska mina föräldrar. Dilemmat var att hitta en plats i hjärtat där jag kunde stuva in mina förvirrade känslor för dom. Till slut kom jag på att det blev enklast att hantera den komplicerade relationen med en slags känslomässig indifferens. The unfathomable void, as it were.

Det här med Fars Dag är så klart ett amerikanskt påhitt (från 1910-talet). Men jag tycker ändå på något vis att den har existensberättigande. Det är fan inte enkelt att vara förälder, mamma eller pappa, och samtidigt alldeles för lätt att skaffa barn – ofta utan att förstå vidden av ansvaret och dom långsiktiga konsekvenserna det innebär av att vara närvarande, fysiskt och känslomässigt, under barnets uppväxt.

Bara det att jag skriver dessa rader på själva Fars Dag är väl vittnesbörd nog om hur mycket kärleken betyder för barnen man sätter till världen och hur tufft det kan bli när den inte finns där. Säkert hade min far i sin tur en kall, tuff relation med sin far, min farfar William. Blir deras dåliga relation något jag bör ta hänsyn till när jag dömer pappas oansvariga beteende när han längre fram i livet övergav oss – och så småningom ytterligare tre barn? Never!

Så, jag lyfter hatten idag till alla pappor som liksom jag, försöker göra så gott vi kan – oavsett vad vi har för “bagage”. Det är bara omåttligt generös och oförbehållsam kärlek som gäller till dom viktigaste i världen, våra barn.

Idag är det Elles födelsedag. Hon är 16 – vilket är sannolikt mycket svårare för oss, hennes föräldrar, att greppa än det är för vår fina dotter att förstå. Tid är ju en sån flexibel, flytande och fullständigt okontrollerbart koncept. Och även om jag vagt minns mig själv som småstökig sextonåring, var det onekligen länge, länge sedan.

Elle är en utmärkt påminnelse om varför det är så kolossalt viktigt att ta hand om sina barn – alla relationer, egentligen – med ödmjukhet, villkorslös kärlek och gränslös omtanke. Liksom de flesta av hennes vänner här i Sverige, är Elle lyckligt lottad för att ha fötts i ett välmående land som Sverige – och till föräldrar som har tid och möjlighet att ge henne den mjukast möjliga startbanan – innan hon så småningom flyger iväg på egen hand.

Vid 16, har Elle redan varit i massor av länder runt om i världen och sett att de flesta i hennes ålder inte får uppleva samma start i livet. Lika orättvist som det är att många har det så mycket sämre, känner jag mig övertygad om att allt resande haft en långsiktig, positiv inverkan på Elles världsbild och hur hon känner inför dom viktiga frågorna, planetens eklektiska befolkning, djuren och miljön.

Genom sina interaktioner med oss, vännerna och de riktigt, riktigt nära henne, märker vi att Elle har hjärtat på rätt plats och förmåga att känna empati och visa känslighet. Det är viktiga egenskaper och karaktärsdrag som gör Elle till en sådan underbar, ung människa och oss till kopiöst stolta föräldrar. Om du läser detta Elle, älskar jag dig och gratulerar på din sextonde födelsedag!

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Today is Elle’s birthday. She’s 16 – which is likely much harder for us, her parents, to grasp than it is for our beautiful daughter to really understand. Time is such a flexible, fluid and ultimately uncontrollable concept and though I vaguely remember being 16, it was certainly a long, long time ago.

Elle is such a great reminder of why it’s so important to nurture your children – all relationships, really – with unconditional love and thoughtfulness. Like most of her friends here in Sweden, Elle is lucky for being born in a country like Sweden and to parents that have the time and means to give her the smoothest possible runway before she flies out on her own. And at 16, she’s already been to plenty of countries around the world and seen that the majority of teenagers don’t get to enjoy the same start in life. As unfair as that may be, I firmly believe all the traveling has still had a humbling impact on Elle’s worldview and how she feels about our planet’s eclectic population, its animals and plant life.

Through interactions with us, friends and those really, really close, we see that Elle has her heart in the right place and that her ability to feel empathy and sensitivity are key characteristics of what make our daughter such a wonderful, young human being and Charlotte and I such proud parents. If you’re reading this Elle, I love you and congratulate you on this most auspicious of birthdays!

En kompis frågade under lunchen idag om jag skulle passa på att fotografera Franciskus under hans påvliga besöket i Malmö. Hade Janne haft ett föredrag för honom högst upp i Turning Torso, hade jag kanske gjort det.

Under större delen av mellanstadiet gick jag i en förhållandevis sträng katolsk skola som hette, Saint Victor’s och låg ett par kvarter från The Strip, en tämligen sunkig del av Sunset Boulevard, i Los Angeles.

Alla skolans lärare var strikt klädda nunnor och även om inte alla var lika stränga som Sister Martha (som också var rektor), krävdes det inte mycket otyg för att man skulle få ett par snärtiga rapp på insidan av handflatan, eller ännu värre, ett par dussin slag med ett slitet pingisrack på baken, vilket kompisen Kevin Mckenzie fick uppleva ganska ofta. Han var å andra sidan regelbundet olydig och uppkäftig i klassrummet och fick se sig ständigt bli dragen av lektionens nunna i öronsnibben hela vägen längs korridorren och bort till rektorns kontor och hennes stora skrivbord där bestraffningen skulle verkställas.

Varje fredag bar det iväg på obligatorisk morgonmässa i Saint Victor’s kyrka som låg bara några hundra meter från skolgården. Det var för det mesta ett ganska skönt avbrott från undervisningen och direkt efter mässan ringde skolklockan till lunch. Måste ha lyssnat på flera hundra predikan under dom åren. Minns dock inte en enda.

Jag minns däremot tiden i den katolska skolan med både värme och kyla. Som det mesta (men långt ifrån allt) har jag en tendens att se lite väl nostalgiskt på tiden när jag var mellanstadieelev, i mitten av 1970-talet. Det var en ganska oskyldig del av livet, långt innan något slags medvetande börjat utkristallisera sig. Om det ens gjort det nu…jag tvivlar faktiskt om detta ibland.

Under ett av den här epokens flera besök i Sverige, tyckte min mormor Agnes att jag nog skulle passa på att konfirmera mig. Så på våren 1975, tror jag det var, gick jag som en av många lätt förvirrade barn i konfirmationståget in i Götalundens kyrka i Trollhättan.

Minns att konfirmationsundervisningen utgjordes framförallt av serietidningar med religösa teman utgivna av Svenska Kyrkan – antagligen som ett nytt pedagogiskt grepp för att göra bl a g:a testamentets tunga anekdoter mer lättillgängliga och begripliga för oss.

Nej, att ta någon bild på påven kändes inte alls angeläget idag. Han representera inte något särskilt för mig. Inte bara för att jag är inbiten ateist (som han lär ha lovat ändå kommer till himmelen) och har jättesvårt för att acceptera att miljarder människor fortfarande låter dom institutionella religionerna diktera livets vilkor.

Fast på senare år har jag börjat se religion utifrån ett för mig helt nytt perspektiv. Eftersom alla vi som lever just nu faktiskt skall dö någon gång i framtiden, finns det kanske många som behöver religionen som en slags försäkring. Något som garanterar trygghet och ett hopp om en fin framtid – långt efter vi dör och framförallt – under tiden vi närmar oss den ofrånkomliga avgrunden.

Fast jag säger som en gammal vän sa när jag bodde nära domkyrkan i Visby: Jag tror på ett liv före döden!

Bilden är från ett reportage i Aftonbladet som jag tog under ett besök i Rom för några år sedan.

Inte sedan jag började lyssna på seriös funk som Mother’s Finest Rufus, Parliment, Sly Stone, James Brown och långt senare, danska Zapp Zapp! har jag hört något som svänger så asfett som Brian Culbertsons nya platta, “Funk”. Klicka på omslaget för att provlyssna den.

Det här är Karoline, en ung, begåvad modell som jag anlitade för en modeplåtning i våras. Karo är från Litauen och vi jobbade där tillsammans med en lokal sminkös och assistent under en tidig eftermiddag runt centralstationen i landets huvudstad, Vilnius. Plåtningen gick kanonbra utan intermezzo eller strul och kunden var nöjd med projektet.

På lördag kör jag igång ett betydligt större projekt. Helgen kommer nämligen att ägnas åt inspelning av en reklamfilm tillsammans med runt 20 statister, produktionsledare, assistenter, en drönarpilot och minst en busschaufför. Temat liksom kunden är ännu så länge hemligt, men jag tror att i stort sett alla i Malmö kommer att känna till reklamfilmen efter premiären. Projektet är välplanerad och i stort sett alla detaljer har fallit på plats. Ett visst utrymme för kreativ flexibilitet måste jag ha – och liksom den tyska regissören, Werner Herzog, vill jag inte att inspelningen av scenerna och alla medverkandes agerande styrs av en rigid storyboard.

Såja – nu är årets andra stora utställning igång. Även den på Clarion Hotel Malmö Live . Bortåt 100 inbjudna kom igår på invigningen och smakade av stjärnkocken, Frida Nilssons skånska läckerheter, smuttade på bubbelvin och kikade på mina skånska landskap. Tack till alla som kom och särskilt till dom som jag inte hann växla några ord med. Extra tack till alla som köpte bilder!