Tillbaka i Colombo igen efter tågresan genom bergen och djungeln från Kandy. Checkade in på anrika Galle Face Hotel som ligger längs med havet. Sedan öppningen för drygt 150 år sedan, har det här hotellet gästats av ett gäng celebriteter – bl a, Mahatma Gandhi, Richard M. Nixon, Lord Louis Mountbatten och Carrie Fisher (Princess Leia).

For hotel nerds like us, Galle Face Hotel represents a classic property in the same league of other fine hotels we’ve stayed at, including the Bangkok Oriental, the Peninsula Beverly Hills and Copenhagen’s Hotel d’Angleterre.

Skriver detta under en sänghimmel i ett rejält dubbelrum med antik träinredning och tre stora fönster – två med havsutsikt. Tredje fönstret vetter mot en innergård där hotellets välmanikyrerade trädgård finns. Hela kåken går i brittisk kolonialstil och andas kvalité och tradition. Hundra meter från vårt rum  hör man när vågorna från Indiska Oceanen rullar in och bryter på hotellets lilla sandstrand. Ljudet brukar få mig att somna snabbt. Men inte ikväll.

Det finns många intryck att smälta från veckorna på Sri Lanka. Vi har träffat mängder med lättsamma, vänliga människor. Jag uppfattar singaleser och tamiler som folk med både humor och påtaglig stolthet över sitt numera enade land. Troende från fyra världsreligioner lever faktiskt fredligt här idag. En talande symbios. Det är faktiskt inte mer än fem år sedan inbördeskriget härjade på Sri Lanka. Och för tio år sedan ödelades stora delar av kusten när tsunamin vällde in. Detta gör Sri Lanka till en relativt ny semesterdestination. I alla fall för massturism.

Och det är just detta som jag gillar med Sri Lanka. Oavsett var jag befann mig, fick jag en osminkad insyn i folks vardagsliv och dom jag talade med delade gärna med sig, spontant och entusiastiskt, om sin syn på landets politiska situation (framförallt om det kommande valet) och de berättade öppenhjärtigt om sina familjer och framtidsdrömmarna. Med några undantag, talade dom allra flesta vi mötte hygglig konversationsengelska. Vilket förstås gjorde det busenkelt att navigera mellan olika ställen.

“Noterade rätt snabbt att avstånd och tid är lika flexibla och flytande begrepp här som på annat håll i Asien. Alltid lika spännande att be om vägbeskrivning och tiden det tar att nå dit”.

Det är lättast att rekommendera Sri Lanka till backpackers – oavsett ålder. Folk som vill kunna bo och äta billigt, resa runt och under några veckor lära känna landet på egen hand, via lokala bussar och tåg, kommer att älska landets avslappnade atmosfär och låga levnadskostnader. Det är också enkelt att tipsa om Sri Lankas nästan utomjordiskt vackra, tropiska natur till besökare som vill vandra och klättra i bergen och djungeln. Och för surfare är Sri Lanka inget mindre än fantastisk. Det finns hur många surfställen som helst längs sydvästkusten och södra delen av östkusten – med varierande svårighetsgrad och typer av breaks. Det kostar runt 20:-/tim att hyra en vettig bräda här och nästan alla uthyrare erbjuder surflektioner för löjligt lite pengar. För nybörjare, är ön en optimal surfdestination.

Lite svårare är det att rekommendera Sri Lanka till besökare som förväntar sig samma höga servicenivå eller breda utbud av mat, aktiviteter och shopping som finns på andra destinationer i Sydostasien. Här märks kanske tydligast att man ännu famlar i mörkret – det råder en slags kejsarens nya kläder-syndrom inom turistnäringen här. Ofta gissar man sig till vad man tror turisterna vill ha – utan att ha något egentligt belägg för det. Krogmaten är generellt god, särskilt rätter ur det inhemska köket. Men när det gäller det internationella rätter, förekommer bottennappen väldigt ofta. Inte ens en heltoppad ryss uppskattar en degig och smaklös Pirozhki – oavsett hur fin utsikten är. I den mån dom fanns, var det rejält mycket dyrare att gå på spa här och få ställen erbjöd fotmassage. Till skillnad från t ex Thailand, kommer du inte att hitta några optiker, skräddare eller piratkopior här. Vilket i och för sig kändes befriande skönt att slippa. Shoppingutbudet är försumbart litet. Letar du efter trämasker eller skulpturer med motiv av sköldpaddor och elefanter, kommer du att älska utbudet.

Som turistland tror jag Sri Lanka har en mycket ljus framtid. Men det kommer att krävas rätt prioritering och långsiktiga, genomtänkta investeringar för att uppgradera landets emellanåt katastrofalt slitna infrastruktur. Många av landsvägarna runt ön är i extremt dåligt (farligt) skick, strömavbrotten duggar tätt och Internet är på 1995 års nivå. Flera av hotellen vi bodde på har positionerat sig väsentligt högre än vad dom var i närheten av att kunna leverera. Så även där behövs nytänk och rejält med investeringar. Det gäller för landets styrande och kapitalägare att prioritera långsiktiga satsningar för att möta framtida krav och förväntningar.

Strandbyarna Unawatuna och Hikkaduwa belyser dilemmat med vad som händer när antalet turister ökar så till den grad att den gamla infrastrukturen inte längre hänger med och allt och alla blir lidande – inte minst naturen. Genomfartstrafiken på båda ställen (och säkerligen på många andra orter längs kusten), där oavbrutna kolonner med tunga, dieselosande lastbilar och landsvägsbussar körde i idiotiskt höga hastigheter, gjorde att man till slut undvik att strosa bland lokala butiker och krogar. Too risky.

Till slut. Man vill ju att Sri Lankas unika kultur och den timida befolkningens värme och spontana generositet skall finnas kvar och frodas – inte tyna bort – som den tyvärr gör på platser där turismen fullständigt dominerar som inkomstkälla. Det banar bara väg för ett äckligt lismande och självutplånande underkastelse. Framförallt önskar jag att landets befolkning – och inte bara utländska charterbolag och hotellkedjor – skall få ta del av turistboomen som Sri Lanka står inför – och förtjänar.