Idag är det Halloween – högtiden som Vikingarna och Kelterna skapade. Att gå runt bland grannar och tigga är tydligen en gammal tradition från Irland och Skottland som sannolikt introducerades när dom skräckinjagande nordborna dominerade stora delar av brittiska öarna.

Många år senare, under 1970-talet, härjade vi barn på gatorna i West Hollywood utklädda till spöken, superhjältar, häxor eller seriefigurer. Den gigantiska leksaksavdelningens höga hyllor på Rexall’s Drugs, ett varuhus stort som ett kvarter vid hörnet Beverly Boulevard och La Cienega Boulevard, var packade med små lådor som innehöll färdiga Halloween-kit. Paketens framsida hade ett plastfönster så att man lätt kunde se hur masken för Spiderman, Batmans Robin eller Casper the Friendly Ghost såg ut. Redan ett par veckor innan Halloween hängde man på Rexall’s och kikade på alla alternativ. Men för mig fanns bara en figur värdig att klä ut sig som…

Jag var för alldeles för ung för att komma ihåg när Charles Manson och hans galna gäng iscensatte vad man hoppades bli startskottet till ett landsomfattande raskrig, kallat “Helter Skelter” i Los Angeles med en bestialisk mordorgie på bl a Roman Polanskis gravida fru, Sharon Tate. Däremot minns jag tydligt när seriemördaren, “Hillside Strangler” härjade i Hollywood 1977 och hur mediebevakningen och följetongen kom att påverka Halloween för oss barn. Det året var alla föräldrar extra noga med var och till vem vi fick besöka för årets “trick & treat”, dvs, knacka på hos folk och be om godis.

Från den tiden minns jag också hur flera parallella urbana myter florerade om barn som blivet förgiftade när dom ätit godis injicerade med LSD eller tuggat sig blodiga genom att bita i karamelläpplan som någon elaking stoppat små rakbladsbitar i. Historier om förgiftade, bortrövade och till och med mördade barn spred sig snabbt i skolan och sammantaget blev detta på något vis början på slutet av det förhållandevis oskyldiga 70-talet.

1978, när jag var 14 år, flyttade jag till Sverige och firade aldrig mer Halloween. Men än idag när jag ser en stor pumpa, tänker jag på dom där tidiga åren, i mitten av 70-talet när jag klädde på mig Batman-kostymen (favoriten, inte minst tack vare capen) och den tunna plastmasken och tillsammans med kompisarna knackade på hos folk i grannskapet – alldeles säkert med skräckblandad förtjusning. För det var långt ifrån alla av våra grannar som hade barn och ju äldre just dom barnlösa var, desto mindre angelägna var dom av att bli störda av flera godissugna knattegäng som ringde på och stod där i dörröppningen med både förväntansfulla och lite uppfordrande blickar.