The Future of Scootery
Definitely want one of these.
Definitely want one of these.
Träffade den här kvinnan för bara några dagar sedan på ett teplantage utanför Kandy, Sri Lanka. Jag var där för att dokumentera hur te blir till – från plockning av bladen på fältet, sortering, pressning, torkning och till slut packning av teet i fabriken. Många av maskinerna som används var mer än 100 år gamla.
På just det här plantaget, Giragama Estate, jobbar nästan 3000 personer, varav de flesta med plockning. Könsfördelningen var ungefär 50/50 och de flesta av dom anställda jobbar på plantaget under hela sitt yrkesverksamma liv.
Trots sin ålder jobbade den gamla damen deltid på plantaget. Men just under mitt besök, tidigt en söndagmorgon, var hon ledig och hade tid att plocka träpinnar till familjens vedugn.
Filtering images from Sri Lanka in semi-conscious, jet lag mode. According to the Huffington Post, these are the 50 cities to have visited before you, “kick the bucket”. I’ve been to 27 of them and hope to experience a few more during 2015. Traveling is addictive and for me, it’s driven both by my professional curiosity (to see if I can capture the essence of a new destination) and by my philosophy to fill my life with as many interesting and memorable first-hand experiences as possible. One planet, one life.
After being confined to the claustrophobic chaos of crowded airports and airplanes for the last 30 hours, I can assure that it is nothing less than amazing to be back home. Every time I cross the Öresund Bridge, I feel privileged to live in a country with an abundance of space, clean air and arguably the planet’s most reasonable and agreeable people.
“Enjoying” a five hour long stop-over in the Middle East right now. After checking a couple of items within two entirely different product categories at two of the airport’s duty free stores, I was shocked to learn that they were actually more expensive here than in Sweden. What a joke Duty Free turned out to be! Not so Doody Free, after all.
Today, the sweetest deal you can get at almost any major airport is when you check into a lounge. Most international airports have public lounges that let you pay for access. That’s right, you don’t actually have to carry a fancy pancy card to enjoy the comfort of lounging for a few hours. The lounge at this particular airport charges $40 – which includes comfortable seating, wifi, sandwiches, drinks (beer/soft drinks/coffee) and a small Mediterranean buffet with among other tasty treats, an amazing sesame flavored hummus.
Tillbaka i Colombo igen efter tågresan genom bergen och djungeln från Kandy. Checkade in på anrika Galle Face Hotel som ligger längs med havet. Sedan öppningen för drygt 150 år sedan, har det här hotellet gästats av ett gäng celebriteter – bl a, Mahatma Gandhi, Richard M. Nixon, Lord Louis Mountbatten och Carrie Fisher (Princess Leia).
For hotel nerds like us, Galle Face Hotel represents a classic property in the same league of other fine hotels we’ve stayed at, including the Bangkok Oriental, the Peninsula Beverly Hills and Copenhagen’s Hotel d’Angleterre.
Skriver detta under en sänghimmel i ett rejält dubbelrum med antik träinredning och tre stora fönster – två med havsutsikt. Tredje fönstret vetter mot en innergård där hotellets välmanikyrerade trädgård finns. Hela kåken går i brittisk kolonialstil och andas kvalité och tradition. Hundra meter från vårt rum hör man när vågorna från Indiska Oceanen rullar in och bryter på hotellets lilla sandstrand. Ljudet brukar få mig att somna snabbt. Men inte ikväll.
Det finns många intryck att smälta från veckorna på Sri Lanka. Vi har träffat mängder med lättsamma, vänliga människor. Jag uppfattar singaleser och tamiler som folk med både humor och påtaglig stolthet över sitt numera enade land. Troende från fyra världsreligioner lever faktiskt fredligt här idag. En talande symbios. Det är faktiskt inte mer än fem år sedan inbördeskriget härjade på Sri Lanka. Och för tio år sedan ödelades stora delar av kusten när tsunamin vällde in. Detta gör Sri Lanka till en relativt ny semesterdestination. I alla fall för massturism.
Och det är just detta som jag gillar med Sri Lanka. Oavsett var jag befann mig, fick jag en osminkad insyn i folks vardagsliv och dom jag talade med delade gärna med sig, spontant och entusiastiskt, om sin syn på landets politiska situation (framförallt om det kommande valet) och de berättade öppenhjärtigt om sina familjer och framtidsdrömmarna. Med några undantag, talade dom allra flesta vi mötte hygglig konversationsengelska. Vilket förstås gjorde det busenkelt att navigera mellan olika ställen.
“Noterade rätt snabbt att avstånd och tid är lika flexibla och flytande begrepp här som på annat håll i Asien. Alltid lika spännande att be om vägbeskrivning och tiden det tar att nå dit”.
Det är lättast att rekommendera Sri Lanka till backpackers – oavsett ålder. Folk som vill kunna bo och äta billigt, resa runt och under några veckor lära känna landet på egen hand, via lokala bussar och tåg, kommer att älska landets avslappnade atmosfär och låga levnadskostnader. Det är också enkelt att tipsa om Sri Lankas nästan utomjordiskt vackra, tropiska natur till besökare som vill vandra och klättra i bergen och djungeln. Och för surfare är Sri Lanka inget mindre än fantastisk. Det finns hur många surfställen som helst längs sydvästkusten och södra delen av östkusten – med varierande svårighetsgrad och typer av breaks. Det kostar runt 20:-/tim att hyra en vettig bräda här och nästan alla uthyrare erbjuder surflektioner för löjligt lite pengar. För nybörjare, är ön en optimal surfdestination.
Lite svårare är det att rekommendera Sri Lanka till besökare som förväntar sig samma höga servicenivå eller breda utbud av mat, aktiviteter och shopping som finns på andra destinationer i Sydostasien. Här märks kanske tydligast att man ännu famlar i mörkret – det råder en slags kejsarens nya kläder-syndrom inom turistnäringen här. Ofta gissar man sig till vad man tror turisterna vill ha – utan att ha något egentligt belägg för det. Krogmaten är generellt god, särskilt rätter ur det inhemska köket. Men när det gäller det internationella rätter, förekommer bottennappen väldigt ofta. Inte ens en heltoppad ryss uppskattar en degig och smaklös Pirozhki – oavsett hur fin utsikten är. I den mån dom fanns, var det rejält mycket dyrare att gå på spa här och få ställen erbjöd fotmassage. Till skillnad från t ex Thailand, kommer du inte att hitta några optiker, skräddare eller piratkopior här. Vilket i och för sig kändes befriande skönt att slippa. Shoppingutbudet är försumbart litet. Letar du efter trämasker eller skulpturer med motiv av sköldpaddor och elefanter, kommer du att älska utbudet.
Som turistland tror jag Sri Lanka har en mycket ljus framtid. Men det kommer att krävas rätt prioritering och långsiktiga, genomtänkta investeringar för att uppgradera landets emellanåt katastrofalt slitna infrastruktur. Många av landsvägarna runt ön är i extremt dåligt (farligt) skick, strömavbrotten duggar tätt och Internet är på 1995 års nivå. Flera av hotellen vi bodde på har positionerat sig väsentligt högre än vad dom var i närheten av att kunna leverera. Så även där behövs nytänk och rejält med investeringar. Det gäller för landets styrande och kapitalägare att prioritera långsiktiga satsningar för att möta framtida krav och förväntningar.
Strandbyarna Unawatuna och Hikkaduwa belyser dilemmat med vad som händer när antalet turister ökar så till den grad att den gamla infrastrukturen inte längre hänger med och allt och alla blir lidande – inte minst naturen. Genomfartstrafiken på båda ställen (och säkerligen på många andra orter längs kusten), där oavbrutna kolonner med tunga, dieselosande lastbilar och landsvägsbussar körde i idiotiskt höga hastigheter, gjorde att man till slut undvik att strosa bland lokala butiker och krogar. Too risky.
Till slut. Man vill ju att Sri Lankas unika kultur och den timida befolkningens värme och spontana generositet skall finnas kvar och frodas – inte tyna bort – som den tyvärr gör på platser där turismen fullständigt dominerar som inkomstkälla. Det banar bara väg för ett äckligt lismande och självutplånande underkastelse. Framförallt önskar jag att landets befolkning – och inte bara utländska charterbolag och hotellkedjor – skall få ta del av turistboomen som Sri Lanka står inför – och förtjänar.
Somehow, somewhere and from someone (or something) I got this unbelievably persevering, discombobulating belly bug. I know not of how it entered my body nor is there any logic to its schedule. It just arbitrarily decides when it’s time to afflict my digestive system with painful cramps and ultimately, create an emergency need for a toilet. Does coffee trigger an attack? Probably. Have I stopped drinking coffee temporarily? Nope. Does the monkey above have anything whatsoever to do with this piece? No. But, when I shot it yesterday on the patio of our hotel which is nestled in the hill outside Kandy, it kinda looked like I feel today. Confused and discomforted.
As I am currently in Asia, where, for the most part, toilet hygiene – for whatever reason – does not reside on a top ten list of things to prioritize, finding a reasonably sanitized WC to relieve myself – often with extremely short notice – is in itself an almost insurmountable challenge with an uncertain outcome. Correction: the outcome is definitely certain (and certainly fluid).
Case in point: yesterday afternoon while exploring Kandy, I felt a irrevocable surge emerging from below my belt. Luckily, we quickly found a nice little downtown cafe with an unoccupied, albeit filthy toilet that had to suffice – considering the circumstances. I spent a good twenty minutes in there – hoping I wouldn’t leave sicker than when I walked in.
This morning, I woke up at 3:00 a.m. and then again at 5:00 a.m. panicking and with razor sharp cramps followed by several volcanic eruptions, wide-angle, buttocks spraying acid showers and eventually, a mild case of PTSD (posttraumatic stress disorder). It was as if I had just run a marathon.
I spent four months working in Bangkok last spring and traveled to both India and Morocco this past fall. Three destinations where I could easily have gotten sick – but didn’t. And over the last 20 or so years, I’ve visited Asia and Africa many, many times without catching even a hint of a stomach flu. Sure, I’ve had a few occasions with, “Houston, we’re out of control” level bowel movements. Just in passing, though…and usually after a real spicy meal or too many fermented beverages. In fact, I don’t think I’ve been hit this violently since the first few days of a visit to Goa, India, way back in the spring of 1997. So, I suppose that given the amount of opportunities I could of gotten sick but didn’t, I should be thankful.
Knock, knock!
Someone keeps knocking on my door. The staff obviously wants to clean the room. The toilet may need some extra attention today. Just sayin’…
Before I leave the security of my room and its conveniently adjacent toilet, I’ll pop a few more Imodium pills and hope they put a cork on/in the situation.
Usually, laughter is the best medicine…except when treating diarrhea.
Tidigt igår morse lämnade vi hotellet i Colombo, åkte taxi till centralstationen och hoppade på ett musealt dieseltåg till Kandy. Förstaklassvagnen vi satt i var bekväm men gungade ibland så kraftigt att det kändes som om tåget skulle hoppa av rälsen och välta ner i den avgrundsdjupa ravinen som väntade några centimeter till höger om spåret. Seasick on a train…
Annars var tågresan fantastisk. Två kompakta, leende 20-åringar i vita, välstrukna skjortor och pressade gabardinbrallor skötte frukostserveringen och hjälpte oss få igång WiFi:n som förvånansvärt nog fanns ombord och fungerade fint – åtminstone fram till att vi började sega oss uppför bergen och genom ett gäng tunnlar.
Tåg är överlägset bästa sättet att resa på. Särskilt i Asien. För även om det bitvis var svajigt, bullrigt och rökigt från lokets gigantiska dieselmotor, bjöd den tre timmar långa resan mellan Colombo och Kandy på sagolika vyer stöpta i gyllene morgonljus. Prunkande, drypande fuktig och ogenomtränglig djungel. Som scener ur Kiplings Djungelboken.
Redan när vi rullande in på stationen i Kandy, kände jag på mig att landets näst största stad – och före detta huvudstad – skulle falla mig i smaken. Till skillnad från Colombo där värmen, fukten och den kaotiska trafiken och bristen på stadsplanering gör det lätt att vantrivas, bjuder Kandy på småstadscharm; en överskådlig och promenadvänlig stadskärna, mestadels låg bebyggelse, en myllrande, doftrik, lokal marknad, en fin sjö att vandra runt och gott om kaféer – när man snabbt som ögat behöver en toalett…
What a year 2014 turned out to be! Felt like we’ve endured a disproportionate share of drama on many levels. But we’ve also enjoyed plenty of good fortune – particularly with a bunch of inspiring assignments – both at home in Malmö as well as abroad. From a professional traveler’s perspective, I am thankful that all flights have gone well and that I’ve had only minor issues with lost or broken luggage. Airport logistics and tedious security procedures continue to make traveling tiresome – but not a deterrent from experiencing and documenting new places and faces.
Certainly looking forward to seeing how 2015 will play out. We’ll be spending the first few days of the new year in the South Indian sea on a rooftop here in Colombo, Sri Lanka.
Wish friends, family and the occasional visitor to this site, a happy, prosperous and healthy new year!
On our way back after this morning’s surf, my driver stopped unexpectedly and parked at the beachside of the road. He’d recognized a photographer friend in the midst of shooting a newlywed couple and asked if I too wanted to perpetuate the moment. What photographer in their right mind wouldn’t? Shot with the Fujifilm x100s with fill light added from the cameras internal flash to compensate a bit for the bright, midday sunlight.
Efter bara några timmar i lilla Unawatuna på Sri Lankas sydvästkust, fick jag flashbacks från allra första backpacker-resan till Sydostasien, hösten 1988. Bor till och med just nu i ett enkelt guesthouse i ett område som påminner lite om Khao San Road. Boendet här är klart bekvämare och fräschare än på dom enklaste ställen som jag betalade 20kr/natten för drygt 25 år sedan. Men själva upplägget är ungefär same same.
Den smala, ringlande vägen ner till stranden kantas av barer, krogar, guesthouse, små hotell och souvenirbutiker. Menyerna ser likadana ut oavsett vart du äter och maten är för det mesta vällagad, god och prisvärd. Största skillnaden jämfört med Thailand är att här finns inga gogo-barer, massagebordeller eller tjatiga säljare. Vilket är befriande. Folk i turistbranschen är oftast vänliga och gatu/strandsäljarna försynta. Roar mig med att svara tuk-tuk-förarna som försöker ragga körningar genom att ropa ut, “Tuk-Tuk?” genom att svara dom a la Leslie Nielsen, “Yes, it is…”.
Barbershops. I love ‘em. And finding one while traveling can really make my day. Like most grown men, shaving (head or beard) is a tedious, boring chore. I’ve gotten a shave (head and beard) in a lot of different countries and my experience is that barbers, regardless of where they are, all have different styles and techniques to accomplish the task. The XL barber (his name has slipped my mind) on Montana Avenue in Santa Monica was pretty good; hot towels, super-close shave and lots of entertaining stories. And the fellow I found deep in Marrakesh’s bustling Medina spoke absolutely no English but used an interesting combination of naked razor blades and an antique electric shaver.
I had pretty much given up any hope of finding a barbershop here in Hikkaduwa. But right next to the fruit and vegetable market, near the village’s commercial fishing boat harbor, I found one and enjoyed a haircut, classic hand-whipped, foam shave and a soothing facial scrub for about eight bucks (€ 6:50).
Efter ett par dagar med ett för årstiden ovanligt intensivt monsunregn, är det äntligen uppehåll. I alla fall kl 06:21 när jag började skriva detta.
Idag är det tio år sedan tsunamin drabbade framförallt, Sri Lanka, Indien, Thailand och Indonesien. Enligt U.S. Geological Survey, dog totalt 227 898 människor som en direkt eller indirekt följd av tsunamin och bara på Sri Lnaka, miste 35 322 människor sina liv.
Häromdagen gick jag norrut längs stranden och landsvägen. Såg dussintals med husruiner omgivna av överbevuxna tomter. När en äldre man slog följe med mig under en halvtimme, berättade han att husen var i stort sett det enda som blev kvar sedan den 10 meter höga tsunamin-våg sköljt över Hikkaduwa den 26 december, 2004. Det är oundvikligt att vi idag ägnar tankar åt katastrofen.
Regnet öser ner denna julafton men det är ändå varmt och skönt. Surfade på en liten no name beach tidigare idag. Långa, meterhöga vågor som rullade in i jämn takt längs en nästan helt öde strand.
Tillbaka på hotellet nu. En del av gästerna sitter som jag i lobbyn och skriver, surfar och uppdaterar. Några badar i poolerna medan de allra flesta sitter på sina rum. Vi har lyckats knyppla ur oss den obligatoriska julmiddagen och skall inta sen julsupé på en strandkrog en bit söderut.
Mötte ett gäng ryssar i vår lokala supermarket och önskade några av dom ett riktigt hurtigt GOD JUL!. Ryssar blir alltid lika förlägna när man tilltalar dom – mest för att dom helst inte talar annat än ryska – även om dom mot förmodan skulle kunna svara på engelska. Lite extra roligt att provocera fram ett skämmigt leende så här på självaste julafton.
Pålfiskarna ovan, då? En turistattraktion med rötter i en gammal fiskartradition som man bara hittar här på Sri Lankas sydvästkust.
GOD JUL!
Inspelad under en ruggig och regnig kväll i förra veckan i och utanför vad som i maj nästa år kommer att bli Sveriges fräckaste och fräschaste hotell- och kongresscentra, Clarion Hotel Malmö Live.
3:00: Vakna, borsta tänderna, klä på shorts, t-shirt, känger, hämta frukostpåse i repan, in i minibussen, nerför kusten, in i Yala National Park, upp i jeepen, plåta fåglar, vattenbuffel, krokodil, leopard, elefant, ur jeepen och in i lunchen, tillbaka till minibussen, uppför kusten, kliva in i hotellet, upp till rummet, in i duschen, middag, sova. 22:04.
Yesterday, I rented a nine foot longboard at one of maybe a half dozen small surf shops along Narigana Beach. It was cracked in several places but held up surprisingly well in yesterday’s choppy and occasionally violent waves.
After close to a year, it feels fantastic to surf again. And the water temperature and waves here remind me much more of those on Oahu, Hawaii than those along Santa Monica Beach. Not having to wear a wetsuit is pretty sweet.
In shallow water as the beach bends south, a few hundred meters from our hotel, three giant sea turtles are part of the local scene.
According to the fellow that runs the small turtle farm about 2,5 km north of Hikkadua which I visited yesterday around noon, the three more or less tame turtles by the beach are roughly 80 years old and have been coming to the site for food for about ten years.
Dozens of tourists stood in a half circle around the turtles yesterday at sunset while I tried to capture the moment. After a few attempts with my Fuji, I managed to take a few seconds of one-handed video – and the above shot is a so-called frame grab from that unsteady footage taken with my phone.
Häromdagen blev jag bjuden på jullunch på en av Malmös mest kända källar- och valvkrogar. Det måste varit bortåt 300 andra hungriga gäster där samtidigt och jag har aldrig sett så många långbord på ett och samma ställe. Förutom förra gången jag var där, för rätt många år sedan.
Stimmet och trängseln vid dom olika bufféborden överöstes bara av dom skånska affärsgubbarnas bestickskrän, julsnapsskålande och ekande, bullriga skratt. Lunchen i sig var trevlig och maten smakade så bra som man kan förvänta sig av en krog som specialiserat sig på att servera så enorma mängder mat. Jag hade dessutom föreslagit krogen till kunden, så jag får nog tona ner min klagosång ett par decibel.
Bästa buffén jag ätit från (hittills) var sannolikt under en kryssning mellan Stockholm, Tallin och St Petersburg för 4-5 år sedan. Inte för att det inte var minst lika stökigt som jullunchen i Malmö häromdagen. Den uppdukade maten var bara så mycket bättre. Minns särskilt en av kvällarna ombord då honungsmarinerade babyback ribs serverades. Fast då har jag ju helt glömt frukosten på The Bangkok Oriental. Där har jag aldrig ens reflekterat över att man plockade ihop sin frulle från en buffé.
Här på hotellet i Hikkadua står bufféborden i ett intill matsalen angränsande, luftkonditionerat rum som är ljussatt med lysrör. Det finns ingen uppenbar tågordning, så kökaoset mellan alla kromade värmeskåp infinner sig snabbt – om man inte går upp svintidigt och hinner dit före dom andra hotellgästerna anländer.
Tvångsmässigt tänker jag tyvärr lite för mycket på hygienfaktorn när jag plockar mat från buffébord. Både på hur maten tillretts rent hanteringsmässigt (var kockens fingrar rena? ligger det hårstrån dolda i maten? var han snuvig? hade han analklåda?) och på alla handtag, slevar och tänger jag måste ta i för att komponera min frukost, lunch och middagstalrik. Handtag, slevar och tänger som andra gäster och personal också rört vid med sina mer eller mindre renliga händer och fingrar.
Bakom hotellrestaurangens grillbord står två unga killar och en kvinna som jag inte kan avgöra åldern på. Hon kan vara 22, men också 64 år gammal. Alla tre ser fräscha ut och har på sig rena (om än något för stora) köksrockar och en hög, vit kockhatt. Kände mig lugn när jag beställde en vegetarisk omelet men upptäckte efter bara någon tugga en med hänsyn till ingredienserna (ägg, lök, ost och paprika), främmande smak- eller doftförnimmelse; fisk. Aha, tänkte jag. Fisken från hotellets kvällsbuffé använts som hönsmat.
Ovan text kommer troligtvis att ingå i kommande boken, “100 saker jag inte vill tänka på”.
Landade tidigt i morse på öriket Sri Lanka. Checkade in på strandhotellet i Hikkadua och skall försöka hinna med lite surfning i eftermiddag. Många skandinaver på hotellet men vad jag hittills märkt, inga ryssar. Mulet idag och lagom varmt, cirka +24 C. Byn påminner om Koh Samui i slutet av 1980-talet. Mängder av små, enkla hotell, butiker och restauranger längs både stranden och vägen som går igenom byn.
UPDATE: Hyrde en välanvänd och omplåstrad 8’6″ epoxy-bräda på Narigama Beach (bilden ovan) och hann med en timme i vågorna innan det började kvällas.
Välkommen till nya raboff.com. Som jag har våndats inför sjösättningen! Men, ibland måste man bara tvinga av sig den gamla rocken och trä på sig en ny. Nog med metaforerna. Jag äger för övrigt ingen rock.
Jag har skrivit/bloggat någorlunda regelmässigt på den här adressen (raboff.com) sedan 2006 och hade redan 1999 en liten hemsida skapad i en extremt tidig version av Macromedia Flash. Eller var det Shockwave? Minns inte. Krångligt som fan att snickra ihop var det i alla fall.
En stor fördel med den nya sidan (skapad i en skräddarsydd version av WordPress) är att jag får bättre utrymme för mina bilder och filmer. Men framförallt kommer jag på denna plats där du hänger just nu, kunna publicera längre texter om jobb, resor och annat som passerar revy i mitt liv.
Välkommen till Raboff 2.0
Igår presenterade Barack Obama resultatet av 18 månaders förhandlingar med Raul Castro och den kubanska regeringen om att normalisera relationerna mellan länderna. Har varit på Kuba ett par gånger och om den nya vänskapen verkligen blir av och embargot mot import av kubanska produkter (främst kaffe, cigarrer, jordbruksprodukter) till USA, kommer det garanterat att påverka landet på ett genomgripande vis. Kuba är redan ett rikt land på många sätt. Inte minst kulturellt.
Om förbindelserna länderna emellan blir genomgripande, hoppas jag att befolkningen kommer att få bättre levnadsvillkor och att mina kubanska vänner i Havanna får möjlighet att förverkliga sina drömmar. Vilket när vi senast sågs var att flytta till USA…
Kan tyvärr inte visa den senaste kortfilmen som jag producerat åt gänget på Clarion Malmö Live. Den ligger i embargo fram till julafton. Men så bilden ovan togs vid ungefär samma tidpunkt som filmens slutvinjett spelades in. Under inspelningen fick jag smakprov på och insyn i hur gigantiskt det här projektet är. Är definitivt ingen expert på konserthus, men av det jag såg igår kväll, kommer Malmös nya musikcentra att bli riktigt mäktig. Återkommer när filmen släppts.
Några klipp från gårdagens soliga promenad runt och ovanför Västra Hamnen. Turligt nog blev inte Alexander den förmodade värstingstormen. Och framförallt kom det inte några nämnvärda skyfall. Men dom friska vindarna höll i sig ett drygt dygn efteråt. Förutom vattenskvätten vid badbryggan som filmades med ett undervattenshus till Canon G7x, spelade jag in allt med iPhone 6. Om du har en äldre iPhone och funderar över om kameran i årets upplaga av iPhone lever upp till all hype, är svaret ett rungande JA!
En liten julhälsning från livsstilsföretaget, Hidden Treasures som jag producerade när jag plåtade vinterkollektionen för några veckor sedan. Snöflingorna generades genom en käck plugin och heter ProSnow.
Precis som koriander, jordnötssmör och bourbon, är Michael Franks en förvärvad smak. Det tog några lyssningar innan Michaels sammetslena stämma kompade av lättsamma toner fick ordentligt fäste. Det är över 25 år sedan nu och han dyker ofta upp på en av iTunes radiokanaler som jag lyssnar på, Ambience Lounge.
Franks har en rätt stor skivkatalog men det är hans andra platta “The Art of Tea” som jag hörde först efter att en polare i Göteborg rekommenderat den (Torben, minns du?). Skivan är fylld av nästan barnsligt men klurigt poetiska texter och lättsam men ändå ganska svängig jazz.
Michael Franks är över sjuttio år gammal idag och uppträder alltmer sällan – nästan bara i USA eller Japan. Hade ju varit en höjdare att få se honom live någon gång. Lyssna på plattan här.
I’m not entirely surprised by this story. The image quality delivered by most of today’s high end mobile phones surpasses that of five year old semi-professional DSLRs that cost 10 times as much and weighed at least 10 times more. Ultimately, the best camera is the one you have with you – and use. Over the years, there have been umpteen times when I’ve missed a great shot just because I couldn’t be bothered/didn’t have time to take out my camera from its dedicated bag. Fortunately, sensor technology is allowing for smaller, pocketable cameras like the new Canon G7X to take commercially viable images. And I’m sure that my next book will have a few images taken with the formidable iPhone 6.
Spoke with a young woman today at our local grocery store. It’s increasingly difficult for me to determine age, especially with women, but let’s just say she was somewhere between 22 and 26 years old. While my coffee-to-go was being poured and lidded, I muttered something about the fantastic weather were having right now. That it’s just as it should be in here in DDR. I’ve been using this metaphor for a few years and never thought much about it. The girl smiled at me politely but with the slightest twist of perplexity in her eyes – signaling loud and clear that my reference to the communist era acronym for East Germany and the Cold War had not registered whatsoever.
She seemed to have heard of Europe’s communist past – but the fact that Germany had once been divided into two countries for a long time, was fresh news to her. So, to shine some light on my sarcastic remark, I gave her a 30 second summation about Honecker’s DDR and how social equality was so fiercely dogmatic and furiously implemented that everything and everybody in East Germany was portrayed (by western media, at least) as grey, robotic and uniformly dull. Just like the weather right now. After the short lecture, the young woman nodded with polite bewilderment in her gaze, smiled and then handed me my coffee and off I went – realizing for the first time that I was now on the far side of generation gap. The photo above is from a press trip that took me through a village near Bavaria that had been divided during the Cold War and reunited in 1991.
Fascinerande artikel om Mark Zuckerberg och Facebook som TIME nyligen publicerat. Jag har jobbat för företag med ungefär samma kultatmosfär som Facebook odlar. För mig var det en förrädiskt absorberande och till slut degenererande miljö att skapa i. För mycket tonvikt på social kompetens, pseudodemokratiska möten och internpolitiska svarta hål/minfält. Ett perfekt ställe att parkera sig på fram till pensionen om man saknar ambitioner.
Jag lämnade min privata Facebooksida i somras och har inte ångrat det ett ögonblick. Skall erkännas att jag fortfarande har kvar ett par tår i världens största sociala nätverk via ett par fotosidor (med totalt 23 000 s.k. följare).
Varför jag lämnade “Fejan”?
Det finns många skäl. Först och främst har jag alldeles säkert någon slag bokstavskombination som gör det nästintill omöjligt att fördela min tid på ett förnuftigt vis. Jag gillar tanken med att jobba, rationellt, strukturerat och fokuserat men halkar ideligen och obönhörligen in i mer eller mindre meningsfulla sidospår som distraherar mig från projekt med högre prioritet. Ett beteende som kan få ödesdigra konsekvenser för vem som helst – och än mer så för en småföretagare som jag.
Visst var det roligt att under några år ha “kontakt” med folk man inte hört av på länge. Bland mina vänner fanns gamla skolkompisar, arbetskollegor samt en och annan fyllebroder. Min nyfikenhet över vad dom sysslade med, hur dom såg ut och en förhoppning om att vi kanske, kanske skulle återuppta kontakten, höll mig kvar i flera år. Så blev det inte. Med några få undantag upplevde jag tyvärr motsatsen.
I somras och i början av hösten genomgick Charlotte tre operationer för att bli av med det som började som små, vita fläckar som upptäckts på hennes vänstra bröst i samband med en rutinmässig kallelse till mödravårdscentralen.
Diagnosen var förstadium till bröstcancer och räknar man från andra mammografibesöket och fram till sista operationen, tog det närapå ett halvår för Charlotte att bli friskförklarad.
Någon gång i juli, jag tror det var direkt efter en av alla läkarbesök, gick det upp ett ljus för mig om hur överrumplande snabbt livet kan förändras. Hur skör tillvaron är och hur naiv jag varit som inte insett detta tidigare. Kombinationen av den insikten och mina FB-vänners oförtrutna publicerande av patetiska trivialiteter fick mig till slut att kliva av den allt mer snurriga, sociala karusellen.
Det har nu gått 4 månader och det känns nästan befriande skönt att inte längre behöva ägna värdefull tid åt den tidstjuven, Facebook.
På flera plan är mitt liv betydligt rikare idag. Inte minst kreativt. Kan faktiskt inte minnas när jag varit mer produktiv eller när vårt lilla bolag haft så många roliga uppdrag.
Som jag skrev inledningsvis, har jag kvar ett par fotosidor som jag underhåller någorlunda regelbundet. Den största av dom är helt tillägnad mina bilder från Västra Hamnen och den tänker jag fortsätta med så länge det känns kul. För även om jag är en förhållandevis etablerad och ofta publicerad fotograf, blir jag fortfarande glad av att se när folk ger tummen upp mina bilder.
Brukar undvika dom, men när nöden kräver stegar jag motvilligt in på en offentlig toalett och hoppas att det är någorlunda fräscht. Jag har inte bacillskräck på patologisk nivå – men bland det värsta jag vet – förutom att kliva in i ett bås där någon nyligen tömt tarmen (vilket jag märkligt/oturligt nog ofta råkar ut för) är att behöva använda handtorkmaskiner på offentliga toaletter.
Har nämligen länge misstänkt att luften som används för att torka mina nytvättade händer kommer inifrån den offentliga toaletten och lackerar dom med alla tänkbara och outtalbara äckelbaciller.
Hursomhelst har det nu visat sig i engelsk forskningsstudie (som visserligen sponsrades av ett konsortium inom pappersindustrin) från University of Leeds School of Medicine att det kan vara precis som jag misstänkt. Enligt forskningen kan det vara upp till fyra gånger så stor risk att dina händer kommer i kontakt med oönskade bakterier om du använder lufttorken jämfört med pappershanddukar.
Ur ett hygienperspektiv är dom nya hypersnabba lufttorkarna väsentligt bättre än dom lite äldre varmluftstorkarna. Men allra viktigast är att tvätta sig efter sitt besök. Blöta händer ökar risken att dra till sig basilisker exponentiellt. Och jag kan berätta det kvinnor länge misstänkt, många av de män jag ser på offentliga toaletter tvättar sig inte efter sitt toalettbesök.
Till slut: varför finns det ibland vattenkranar som går på automatiskt (via en mer eller mindre välplacerad sensor) men en tvålautomat som man ändå måste röra fysiskt för att använda?
Ok, lite bacillskräck har jag nog. Läs artikeln i Washington Post här.
Just stumbled onto this amazing site. For years, I’ve been wondering about why someone hasn’t created a destination fully dedicated to the art of film titles. A site where I would find the beautifully scary title sequence – designed by legendary title master Richard Greenberg – to one of my all-time favorite sci-fi films, Alien (the original installment).
My daughter finds this part of any film incredibly boring and unnecessary – while I know that done right, a film’s intro can often set the stage for what is to come. Done wrong (which is often the case) I fully agree with her. Initiating a film with bad typography coupled with an unsuitable music score is like entering a really ugly hotel lobby. Done right, a thoughtful and artistically executed title sequence becomes essential and integral to the film itself. Not unlike a book cover. Cause first impressions last. Check out some cool film titles here.
Precis som för många, många andra, drabbades jag av hajskräck efter att ha sett filmen JAWS på 1970-talet. Eller så var det kombinationen av boken och filmen. Och min livliga fantasi. Hursomhelst har tidningen Independent en läsvärd artikel om ny hajforskning som “bottnar” i att fruktade fiskarna inte alls är halvblinda mördarmaskiner. Det har visat sig att man faktiskt kan träna hajar och att dom är sociala djur.
Framförallt belyses hur många hajar som dödas varje år; 100 miljoner.
Dök ner i en skranglig bur med ett gäng vithajar runt mig för 11 år sedan i Gansbaai, Sydafrika i ett rätt modigt men ändå misslyckat försök att bota min hajsskräck.
Även om jag min fobi bestod, resulterade dykningen i att jag (i ren spekulation) skrev en story om mina upplevelser, skickade det till Susanne Wixe på Aftonbladet Resa som publicerade i tidningen. Reportaget blev startskottet för en tio år lång karriär som resefotograf.
Inte varje morgon, men någon gång i veckan äter jag en frasig croissant på Gateaux vid WTC i Västra Hamnen. Tillräckligt ofta så att personalen vet att jag vill ha den utan smör men med en ostbit och en dutt Dijon-senap. Till croissanten dricker jag den snudd på bortglömda och kriminellt underskattade klassikern, café au lait. Kvarterets Gateaux är inte särskild mysig och när det är mycket folk, går det knappt att föra en konversation där. Men kaffet är väsentligt godare och servicen avsevärt bättre än på Espresso House.
Läste precis en riktigt bra intervju med komikern Chris Rock. Rock är inte bara en av USA mest begåvade skrattmakare. Har har också intressanta funderingar om det mesta som rör vår samtid. Klart läsvärd. Finns här.
Vanity Fair har en intressant men ganska skrämmande artikel om hur en svart amerikan känner sig idag. Detta med koppling till händelserna och den friande domen mot polisen som i somras sköt den rånmisstänkta men obeväpnade Michael Brown i delstaten Missouri. Läser man den här artikeln där polisen som sköt den obeväpnade 18-åringen återger händelseförloppet, är det inte svårt att tro att domen reflekterar hur orättvis och diskriminerande det amerikanska rättvisesystemet är.
Att amerikanska poliser sällan döms i såna här fall har kanske också med att en fällande dom skulle få allvarliga konsekvenser för allmänhetens förtroende för kåren som institution. Det skulle kanske också göra yrket mindre attraktiv och därmed svårare att rekrytera nya poliskandidater. Framförallt bekräftar Ferguson hur mycket rasism det finns inom polisen.