Jag älskar USA. Landet är fantastisk på många sätt. Inte minst brinner jag för den underbara mångfalden –  både landets magiska natur och det multikulturella, sociala livet fascinerar mig. Inget land jag känner till har så mycket högt och lågt som Amerika. Men, trots min kärlek till mitt gamla hemland, väljer jag ändå att inte rösta på någon av kandidaterna i det amerikanska president- eller kongressvalet.

Jag bor inte i USA längre. Jag har ingen verksamhet där. Det känns som om min röst skulle bara bli symbol för ett moralistiskt deltagande. Och eftersom jag inte heller är delaktig på något annat vis i landets ekonomiska eller politiska utveckling, anser jag mig inte riktigt berättigad – eller skyldig – att rösta.

Men om jag hade ändå tagit mig tid att krångla mig igenom registreringscirkusen, skulle Hillary nog fått min röst. Inte för att jag litar överdrivet mycket på henne. Mrs Clinton har tydligt visat att hon – liksom “Tricky Dick Nixon” – lider av politisk paranoia. Och det är ju en inställning som inte bådar för en överdrivet smidig eller konstruktiv mandatperiod.

Om vi för ett ögonblick bortser från att hon har begåvningen, den politiska erfarenheten och förhoppningsvis tålamodet som krävs för detta extremt tuffa uppdrag, är det enda som skiljer Hillary Clinton åt från alla 44 tidigare amerikanska presidenter är att hon är kvinna.

Fast om hon vinner, tror jag att det är just detta som kan göra henne till en av landets allra bästa presidenter.

För oavsett vad man tycker om hennes klantiga hantering av epostskandalen, hur hon skötte/misskötte rollen som utrikesminister eller att Clinton Foundation kanske inte bara sysslat med välgörenhet, känner jag mig övertygad om att Hillary sannolikt kommer att ta spjärn och hålla politisk kurs utifrån i många avseenden helt andra värderingar än en man. Särskilt arketypen av män som Donald J. Trump representerar.

Häromkvällen såg jag Michael Moores nya, utmärkta dokumentär, “Trumpland”. I den belyser han genom flera konkreta exempel att det är männens våldsamma egenskaper och aggressiva hävdelsebehov som skapar det mesta av planetens elände. Rent historiskt, finns det nästan inga exempel på kvinnor som kliver in på skolor, biografer eller shoppingcentra för att skjuta ihjäl folk, kvinnor som ger order om att spränga sönder städer, bomba sjukhus eller starta fullskaliga krig. Bortsett från några få undantag, har män alltid haft monopol på sånt. Det heller inte världens kvinnor som våldtar, förtrycker och könsstympar sina flickvänner, fruar eller döttrar.

Jag tycker hela feministdebatten är absurd. Inte ämnet i sig – men det är ju egentligen heltokigt att vi överhuvudtaget måste behöva diskutera huruvida om kvinnor har lika värde och rätt som män. Som far till en nyss fyllda 16-årig dotter, blir jag ledsen varje gång jag ser en kvinna vars levnadsvilkor regleras av någon annan än henne själv.

Tillbaka till dagens presidentval.

Som amerikan, känner jag mig nästan febrigt beklämd över att det faktiskt finns så många som kan tänka sig att rösta på Trump. Än jobbigare är det att fatta att så många kommer att göra det i ren protest mot Hillary Clinton.

Den demokratiska processen, det vi lite slentrianmässigt och oftast med negativ konnotationer kallar “politik”, bygger på en vilja till förhandling och förmåga att jämka fram vettiga kompromisser som gagnar det stora flertalet. Att rösta på Donald Trump i tron om att han skulle kunna tillföra USA något substantiellt under fyra år är inte bara naivt.

Det är också att rösta på grottmänniskan – en regressiv, intellektuellt retarderad individ som inte bara kommer att skjuta sig själv i foten så fort han kliver in i ovala rummet. Han kommer sannolikt dessutom också att förorsaka bredare klyftor inom det redan nu djupt delade politiska landskapet och indirekt initiera en långvarig, moralisk och ekonomisk depression i USA.

Hade jag röstat, hade det varit på Hillary.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

For a variety of reasons, I’ve made the decision not to vote in today’s US elections. But if I had taken the time to navigate through all the cryptically formatted forms and jump through all the registration hoops, Hillary would probably of gotten my vote. Not that I trust her excessively. Mrs. Clinton has clearly demonstrated that she – not unlike “Tricky Dick Nixon” suffers from some strand of the political paranoia virus. An illness that does not bode well for a smooth or constructive first mandate.

If for a moment we disregard the fact that she has the talent, the political chops and hopefully the stoicism required for this extremely tough tenure, the only thing that distinguishes Hillary Clinton from all the 45 former American presidents, is that she is a woman.

But if she wins, I think that this is precisely what could make her one of the country’s finest presidents.

For no matter what you think of her botched handling of the ongoing e-mail scandal, how she managed/neglected the role of Secretary of State or if the Clinton Foundation might not only have  charitable objectives, I feel confident that Hillary will base much of her presidency on an entirely different set of values than a man would. Especially when compared to the archetypical specimen Donald J. Trump represents.

The other night I saw Michael Moore’s new, excellent documentary, “Trumpland”. In it, he highlights several solid examples of how it is mans (as opposed to womans) violent and aggressive qualities that has created  most of the planet’s woes.

Historically, there are almost no examples of women who step into schools, cinemas, nightclubs and shopping centers to massacre people, women that give orders to eradicate cities, bomb hospitals or start full-scale wars. Apart from a few exceptions, men have always had a monopoly on this. And it’s not the world’s women who rape, mentally oppress and perform genital mutilation on their boyfriends, husbands and sons.

I think the whole feminist debate is absurd. Not the subject in itself – but it’s really crazy that we actually have to discuss whether or not women have equal value and rights in 2016. As the father of a just turned 16-year-old daughter, I get sad every time I see a woman whose life is conditioned and controlled by anyone other than herself.

Back to today’s presidential election.

As an American, I feel an almost feverish anguish that there are so many who are willing to vote for Trump. And it’s even harder to make sense of the fact that there are so many willing to vote for him in sheer protest against Hillary Clinton.

The democratic process, what we routinely – usually with a negative connotation – call, “politics”, is based on a willingness to negotiate and ability to reconcile sensible compromises that benefit the majority. To vote for Donald J. Trump in the belief that he could bring the country something substantial over four long years, is not just naive.

It is also a vote for the caveman – a regressive, intellectually retarded individual who not only will be shooting himself in the foot just as soon as he knuckle-drags himself into the Oval Office. He will likely also cause an evem wider gap within the already deeply divided socio-political landscape and indirectly initiate a long-lasting, moral and economic depression in the United States.

Had I voted, it had been undoubtedly for Hillary.