Tänk att så många människor vill flytta till Sverige nuförtiden. Ett land dom allra flesta knappt vet något om – men som ändå kommit att representera ett slags paradis – eller, åtminstone en fristad, en säker plats långt, långt från kris, krig och kalabalik.

Det är ju så klart inte bara Sverige dom flesta på flykt vill till. Men rent geografiskt måste väl Scandinavian skänka än mer trygghet än länderna som angränsar t ex Syrien?

Tyskland hamnar säkert överst, men jag undrar hur topplistan över länder att immigrera till ser ut i ett av t ex Atens flyktingläger med tusentals familjer från Afghanistan, Iraq och Syrien som inget hellre vill än att få starta om sina liv.

Lyssnade nyligen på en podd om hur kolossalt många rykten som florerar i lägren. Dom flesta är som tagna direkt ur en Hollywood-film. Fabulerade fantasier om en fantastisk framtid som alldeles snart blir verklighet och som skapats utifrån en gnutta sanning och sedan av snöbollseffekten vuxit och spridit sig som en löpeld genom hela lägret. Ofta är det flera parallella rykten som avlöser varandra.

Kanske behövs dessa myter för att hålla humöret uppe och hoppet vid liv.

Stora folkförflyttningar har och kommer säkert alltid att förekomma på jorden. Det är på sätt och vis en grundläggande förutsättning för att vi människor skall överleva. För är det kris, krig och kalabalik, eller för varmt eller för kallt, vill man så klart få det bättre – om man kan.

– Mikro-lycka, sa Johan häromdagen. Det var något han funderat över och ville dryfta med mig.

Jag förstod direkt vad han menade.

Men trots att dom där korta lyckorusen förekommer betydligt oftare, får dom inte alls lika mycket uppmärksamhet som mera skälvande, euforiska stunder av lycka.

Mikro-lycka låter sig nog inte definieras så lätt, men det måtte väl ändå finns några tämligen universala situationer som det stora flertalet kan skriva under på?

Doften av nybryggt kaffe, första öl- eller vinklunken, den sköna tröttheten efter en löptur eller promenad, att föra in en tops i örat när det kliar så där frenetiskt, att krypa ner i en kall, nybäddad säng och känna hur den sakta värms upp, en varm dusch efter en lång flygning, smaken av årets första Lillpop (Ängelholmsglass), vakna upp okristligt tidigt till en knallblå himmel och fågelkvitter – eller, ögonblicket när man bryter vattenytan under ett morgondopp i Öresund.

Jag tror listan kan göras hur lång (och personlig) som helst – om man bara tänker efter. Damerna ovan är ena riktiga livsnjutare och deras morgonbad påminner mig om hur viktigt det är att fokusera på alla stunder av mikro-lycka som dagen trots allt består av.

Det var Magnus på Green som tidigare idag – apropå absolut ingenting – nämnde i förbigående att han sett ett fint foto på månen. Är inte överdrivet intresserad av astronomi och än mindre road av allt hokus pokus inom astrologin. Men, eftersom jorden närmaste granne snurrar runt oss inom rimligt avstånd för mitt största objektiv (400mm), blev jag ändå lite sugen på att försöka fånga den ikväll. Det blir ibland så när Magnus berättar något. Det kanske inte greppar tag i en direkt. Men efter en stund, ja, då händer liksom något. Så efter middagen och ett snabbt, nedkylande dopp i småstormiga Öresund med Herr Carlsten, gav jag mig ut för att försöka fånga några rutor på halvmånen som hängde lite lojt mellan skira moln, några mil ovanför Malmö.

Så här i den rekordsvala och tokblåsiga sommarens efterdyningar, medan hösten ännu känns avlägsen och nästan lite overklig, gäller det ändå att redan nu parera stormarna som ofrånkomligen avlöser varandra allt medan vi i Skandinavien sakta men knappast obemärkt, glider in i november- och decembermörkret.

Hm. Den meningen kändes inte särskilt upplyftande, eller hur? Det är inte ens mitten av augusti och redan nu funderar jag var fulmössan gömt sig, vart vi skall resa under höstlovet och om vi inte redan nu borde planera inför sommaren 2017. Usch, vad åren går.

Mitt stora bildarkiv med 35 000 bilder är extremt välorganiserad. Och i den finns ungefär 4000 högupplösta fotografier från Västra Hamnen – samtliga ordnade kronologiskt. Årtalen som dagligen rullar förbi på skärmen påminner mig om att tiden verkligen glider på i vad som känns som en allt snabbare takt. Min tes om detta är att när man nåt medelåldern och lite till, är det helt enkelt lite för lite som är nytt för att hjärnan skall orka notera tillvarons mer eller mindre marginella förändringar. Det krävs rejäla milstolpar eller stoppskyltar för att en årsring skall utmärka sig och skilja sig åt.

Tillbaka till stormarna som föranleder höstens antågande. Tidigare idag, badade jag och min vän, konstnären Johan “Giovanni” Carlsten medan stormvågorna slog in mot land. Det gällde att hålla i badstegen med fast dubbelhandsgrepp och samtidigt inte låta vågorna trycka in sig mot stålstegen eller än värre, inunder träbryggan. Ett prekärt läge, milt uttryckt. Vi klarade oss båda utan skada och kände efteråt en gnutta förnöjsamhet av det så här i efterhand helt klart dumdristiga äventyret. Hoppas det mojnar en aning till morgondagens morgonbad. Eller att stormen ökar ännu mer så att man kan sjösätta brädan och premiärsurfa i Västra Hamnen!

Klockan 05:55, oavsett årstid och minst ett par dagar i veckan, hittar du mig vankande lite otåligt framför entrédörrarna till Kockum Fritid här i Västra Hamnen.

När vaktmästaren låser upp och dörrarna glider isär, är det med raska och bestämda steg jag kliver in i sportanläggningen.

Vi är ett litet gäng i ungefär samma ålder som tränar vid den här tiden och utan att veta säkert, tror jag att vi alla trivs särskilt mycket av att kickstarta dagen med ett morgonpass när gymmet är förhållandevis tomt och lugnt.

Vet inte vad dom andra lyssnar på, men under mina träningspass är det uteslutande poddar som gäller. Bland favoriterna hör, This America Life, Radiolab, This Week in Photo, WTF, Fresh Air, The Talkshow, Here’s the Thing (Alec Baldwins utmärkta intervjuserie) eller någon av årets värdar i Sommar i P1.

Avsnittens längd brukar synka fint med mitt träningsprogram och efter en timme har jag kämpat mig igenom ett tiotal maskiner, sprungit några kilometer på löpbandet och stönat klart framför spegeln med lösa vikter. Jag byter dojor, tar på mig jackan och efter cirka 300 meter är jag hemma igen.

Om det är något man skall lägga krut på här i livet, så är det ordentliga hushållsapparater. I vårt kök finns en best till blender (Vitamix 5200) och i den blandar jag min trögflytande superfrukost var morgon. För det mesta består den av: banan, äpple, broccoli, grönkål, en liten näve cashewnötter, ett par nypor ingefära, kanel, kokosflingor, solrosfrön, chiafrön, sesamfrön och en rågad matsked hampaprotein.

Med risk för att låta som en mässande prälle, har kombinationen av någorlunda regelbunden träning och en vettig frukost – utöver att jag för mer än ett år sedan ersatte snuset med lufttorkad ingefära – givit mig osannolikt mycket energi.

Döm om min förvåning när jag slog upp dagens Sydsvenska Dagblad och såg att en av mina bilder publicerats på ledarsidan.

Mig veterligen har ingen från tidningen kontaktat mig om att få använda bilden i både den tryckta tidningen och på nätet (där den dessutom beskurits på ett brutalt, amatörmässigt vis).

Jag har skrivit till både redaktör och ansvarig utgivare utan att någon hört av sig. Har därför skickat info om händelsen till Svenska Fotografers Förbunds juridiska ombud som har örnkoll på såna här lägen. Lite tragikomiskt att man valde att illustrera ledarens tema om att “Skåne kan locka talang och kapital” med en vad jag i nuläget kan bedöma är en stulen bild…

Som yrkesfotograf, känner jag mig både lurad och lite förbannad. Att tidningen publicerade rätt byline under bilden tyder ju på att någon laddat ner bilden från en sida där jag publicerat den i avsikt att använda den olovligen. Fortsättning följer…

For years, decades really, I literally hated flying and rarely flew sober. The cure came one day inside a claustrophobically small cockpit way above Västra Hamnen.

On average, you’ll find me seated in a commercial jet about 25 times per year – on both midrange – to and from European destinations – and long-distance flights between the US, Africa or Asia.

Traveling has been an integral part of my life and career ever since the very first transcontinental voyage – way back in 1966 when I flew to Sweden from Los Angeles with my mother.

And though this was a long, long time ago, I was three years old at the time, some of the SAS crew from that very same flight could still be working as cabin attendants today.

Anyway…

Fast forward several years and I’m sitting in Boeing 747-400 which is just about to land at Manila’s Ninoy Aquino International Airport in the Philippines after a relatively short, uneventful flight from the capital of Indonesia, Jakarta.

With only a few feet before the plane’s wheels touched down, a powerful sidewind swept the gigantic aircraft off course and the designated runway on which it was supposed to land a few seconds later.

Thanks to the mindful cockpit crew and the 747’s four Rolls Royce engines, we avoided what certainly would have been a catastrophic crash and instead, ascended back into the sky at an extremely steep angle with the engines roaring at a deafening level.

Twenty or so minutes later and a fresh approach, our Garuda flight landed safely. Together with some two hundred of my noticeably relieved fellow passengers, I walked off the plane on visibly shaky legs.

Though that incident never got me to stop flying, it was quintessentially the day when my real fear of flying began. For years after, I wouldn’t board a plane sober and always made sure that I had enough booze in me to keep the reoccurring panic attacks at a manageable level.

My phobia had little to do with altitude and what would inevitably happen if the plane literally fell from the sky. Instead, it was my inability to deal with feeling so uncontrollably and uncomfortably confined in a thin metal and plastic tube without any options.

I love options.

About 6 years ago, I got in touch with a private pilot and hired him to fly me in a small, single engine propellor plane above the world-renown, sustainable district, Västra Hamnen in Malmö, Sweden. The mission was to capture a set of unique photos for a property development client and perhaps a few for a new book in my series documenting the area.

At the time, I didn’t think too much about how small the plane would be or what it would be like shooting from within a really small cockpit. All I could focus on was the amazing perspectives I’d have from around 1500 meters above ground and what lenses I should use for the assignment.

A week later, on a particularly sunny spring afternoon, I climbed into the passenger seat of the shiny white turboprop, Diamond Star DA40 at Sturup. An even fifty-fifty mix of excitement and anxiety spread throughout my body as we taxied down the runway at Malmö Airport.

Within minutes of being airborne, I not only started to relax, I also began to notice how surprisingly comfortable I was looking out from within the cockpit’s curved plexiglass windows.

In retrospect, I suppose the up-close experience of watching an experienced, albeit non-commercial pilot, manually fly a plane was a key ingredient in ridding myself of the phobia. That and perhaps coming to some kind of logical conclusion of how comparatively safe air travel really is.

Though a completely different story altogether, I did indeed cure a previous phobia using a similar methodology, namely, my fear of sharks. By cage diving near a few grand specimen in Gaansbai, South Africa, I somehow accepted how both rare and shy those fierce creatures are. So, taking the bull by the horns, as the saying goes, has seemed to work pretty good for me.

Incidentally, bulls are still on my list of animals that scare the shit out of me…

Photo of me: Petter Naef

Here’s a mind game I’ve been playing for a while: if Donald J. Trump bought Turning Torso, would he call it, Trump Torso or Turning Trump?

Of course, we all know he’d change the name to extend the reach of his dubious brand all the way to lil’ Malmö, where, at least to my somewhat limited knowledge of the realty business, he currently has no properties. And after what would unavoidably be a strenuous purchasing process, then renaming the building, the Turning Torso’s facade would be outfitted with a huge vertical logo and finally, sprayed with a thin layer of shiny gold paint.

The Donald would also make a few modifications inside his new acquisition. I can easily see how an elaborate mix of faux antique chandeliers, richly ornamented chairs, tables and mirrors – mostly in neo-Baroque and Rococo styles – would replace today’s more minimalist approach in the lobby.

Each of the three elevators would receive special treatment with wall-to-wall LCD panels featuring supercuts from all of The Donald’s political speeches, segments from The Apprentice and commercials promoting other properties, you know, that bear his name.

The 53rd and 54th floors, where Sky High Meetings, Sweden’s highest conference facility resides today, would be converted into a giant, two story condo where the growing Trump family and their friends would live during visits to Scandinavia. And finally, on top of the Turning Trump or Trump Torso, a large tongue of sorts would be fitted to work as a helipad for those extremely rare occasions when Donald J. Trump and his entourage wants to arrive or depart Malmö without having to risk sharing elevator rides with ordinary folks.

Fortunately, the likelihood of one of my all-time favorite buildings being sold to Donald J. Trump is pretty slim. Not only is Malmö probably way off of his radar screen, but I feel confident that it’s only a matter of time before the Turning Torso is declared a cultural landmark – which would disallow any significant changes to the original design.