Life here and now/Livet här och nu
A little wary across the shoulders, down the arms and in my knees today. That said, I’m also copiously satisfied after yesterday’s shoot in Talat Noi – a little tucked away neighborhood along the Chao Phraya River, here in Bangkok, Thailand where I am right now.
There’s a heavy, almost tangible stench of diesel fuel and dried old motor oil that literally penetrates the nostrils as soon as you step out of the taxi and into one of the alleys of Talat Noi. Every building here has several small, poorly lit mechanical workshops on the ground floor where 2-3 dexterous men sit on small colorful plastic stools and weld, drill and hammer the hell out of whatever they’re currently working on. On the street, just in front of the workshops are huge piles of scrap metal, rusty gearboxes, hubs, steering wheels and lots of (at least for me) unidentifiable engine parts.
I really like the atmosphere in Talat Noi. It’s so brutally masculine and gritty. That said, it’s still very approachable and it’s even easy to connect with the locals who live and work there. Then again, here in Thailand, you’re never far from… smiles and chit-chat. The atmosphere and environment is somewhat reminiscent of the neighborhood on the outskirts of the Medina in Marrakech as well as the district, “the 36 streets” in Hanoi. Timeless craftsmanship tangibly handmade.
I discovered Talat Noi 6-7 years ago, mostly by accident during a bike ride that emanated from nearby Chinatown and have since shot there several times.
Yesterday afternoon I finally photographed a theme I’ve been thinking about for a while.
In just over two hours, I shot Ploy Tyrell, one of the city’s most famous professional models, dressed in a cream-colored dress (which I bought at Pratunam Market) and ballet shoes, while she posed in front of the entrances or inside some of the area’s hundreds of workshops.
Right now we’re enjoying divinely beautiful weather here in Bangkok. Clear blue skies, accompanied by just a slight breeze that sweeps through town and makes being outdoors – even during midday – a relatively pleasant experience. Above all, it’s reasonably cool in the mornings, around 20C/68F.
It’s during this time of year you can discover some of the capital’s anomalously unique, but mostly forgotten neighborhoods. While most tourists stick to the massively popular tourist destinations, I prefer Bangkok’s hidden gems, like the Chinese warehouses of Rattanakosin and the gritty area known as Talat Noi, which I mentioned above.
I’m writing this from a huge corner room on the 22th floor of what both Charlotte and I consider to be one of the city’s best hotels, the SO Sofitel. The magnificent view we have of of Sathorn and Rama IV Roads and above all, the beautiful Lumpini Park, directly below us and now framed by towering skyscrapers – reminds us unsurprisingly of Manhattan’s Upper East Side.
The breakfast buffet here is not much less impressive than the one we’ve enjoyed on several occasions at the Oriental and the gym is more than enough for two moderately ambitious fifty somethings.
We have lived here for over a week now and become so friendly with the hotel’s staff – all dressed in gorgeous uniforms created by the Parisian designer, Christian Lacroix – that they take extra care of us during meals and prior to our daily excursions.
We flew in to Asia early December and have not missed home at all – not for a millisecond. On the contrary, it’s wonderful to not have to deal with the dark, the wind and the cold which encapsulates Malmö this time of year. We miss least of all the hysteria that accompanies Christmas – which seems to be more frenetic and über commercial than ever!
The closest I’ve gotten to a Christmas dinner this year is actually the plate with gravlax that’s served during breakfast (which neither they French or Chinese visitors seem to appreciate = more for me!).
Like the pompous Mr Trump, a new year is eagerly waiting to be inaugurated. 2016 started a bit askew but straightened up nicely by mid-year. I’ve enjoyed a good balance of interesting and fun assignments after the summer and all through the fall.
Clearly, the most interesting is the ongoing book project with the working title, “The people and creativity behind the scenes at Malmö Opera”. I’ve already met, interviewed and shot portraits of several interesting professionals during my visits to the opera. The project will continue throughout the winter and spring and come June, a book will materialize.
Skånetrafiken, Malmö’s municipal transportation company’s Christmas campaign – which I filmed a commercial for and shot stills for print media during October – was both fun and creatively challenging. A success too, I hear.
In a few days, our long-awaited and missed daughter Elle and her boyfriend Theo arrive from Sweden. A few hours later, we all fly down to Krabi to bask in the sun for about 10 days.
After a few weeks with daily shoots and filming in Bangkok, I now actually long after leaving the camera equipment in my bag and just lounge around the pool or on the beach and catch up with some of my favorite podcast episodes. And perhaps doze off for a while.
Hopefully, 2017 will be another healthy and prosperous year full of travels and interesting assignments.
This year, I enjoyed a couple of trips to film and shoot surfers along California’s southern coast, a short visit to chaotic CES in Las Vegas, a lion safari in Kenya’s Masai Mara, a photoshoot in Vilnius, a weekend in Iceland, a few days in Italy’s Cinque Terre, filmed a retreat in the mountains outside Malaga, took in a photo festival in Arles, France, had a shoot in Budapest and London, and produced a couple of film projects on an atoll in the Maldives and in Bangkok, and finally, I’ll likely get bored and engage in a couple of smaller shoots while in the south of Thailand.
Would love to visit some entirely new places next year. Just the thought of meeting local people and being allowed to document a glimpse of their culture, environment and everyday life, really inspires me.
Yes, I have a great life. A life that I, along with my wife Charlotte, have tailored to harmonize with the family’s living requirements, excessive travel interest, our verging on the pathological need for new experiences and ambition to always try new projects and never shy away from creative challenges.
Obviously, there’s a lot of work behind the scenes and admittedly, we’ve also had a bit of good luck along the way. But it’s clear to me that this is a life I could have never guessed I would enjoy twenty years ago – even if I had been granted 10,456 guesses.
Without going into any details, I am living proof that you can actually defy the odds – a thought that’s both humbling and makes me thoughtful if not thankful. It’s important to take advantage of each twist of fate and turn life’s more or less favorable dice rolls into something positive or, at least useful. For life will not be reprised, despite all the rumors, fables and tall tales that speak to the contrary.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Är lite trött i axlar, armar och knäna idag. Men samtidigt kopiöst nöjd efter gårdagens plåtning i Talat Noi – ett litet undangömt område utmed Chao Phraya-floden här i Bangkok.
Det är en tung doft av diesel och motorolja som tränger in i näsborrarna så fort man kliver ur taxin och in på en av gränderna i Talat Noi. Varje fastighet här hyser flera små mekaniska verkstäder där 2-3 händiga gubbar sitter på små färgglada plastpallar och svetsar, borrar och bankar.
På gatan, alldeles utanför verkstäderna ligger stora skrothögar och staplar med rostiga kardanaxlar, växellådor, hjulnav, rattar och mängder med (åtminstone för mig) oidentifierbara motordelar.
Jag gillar verkligen atmosfären i Talat Noi. Det är så brutalt maskulint och råbarkat. Samtidigt är det enkelt att få kontakt med folk som bor och jobbar där. Det är aldrig långt från ett smajl. Stämningen och miljöerna påminner lite om några av kvarteren i utkanten av Medina i Marrakech, men också kvarteren, “the 36 Streets” i Hanoi. Tidlöst hantverk handgripligen utförd med händerna.
Jag upptäckte Talat Noi för 6-7 år sedan, mest av en slump under en cykeltur som utgick från närliggande Chinatown, och jag har plåtat där vid flera tillfällen sedan dess. Igår eftermiddag genomförde jag ett fototema som jag gått och fnullat på ett tag.
I drygt två timmar fotograferade jag Ploy Tyrell, en av stans mest kända professionella fotomodeller, iklädd gräddvit klänning (som jag köpt på Pratunam Market) och balettskor, medan hon poserade framför ingången eller inuti några av områdets hundratals verkstäder.
Just nu har vi gudomligt vackert väder här i Bangkok. Klar blå himmel ackompanjerad av en svag bris som sveper genom stan och gör det rätt behagligt att vistas utomhus dagtid. Och framförallt är det svalt på morgonen, runt 20 grader. Håller man sig bara på skuggsidan av gatorna, kan man gå riktigt långa sträckor utan att svetten lackar. Det är så här års man kan upptäcka några av huvudstadens unika, men ofta lite anonyma kvarter. Medan dom flesta turister håller sig till maffiga men också ganska ytliga turistdestinationerna, missar de samtidigt alla udda vardagspärlor, som t ex Rattanakosin och Talat Noi, som jag nämnde ovan.
Jag skriver dessa rader från ett stort hörnrum på 22:a våningen i vad både Charlotte och jag anser vara ett av Bangkoks allra fräckaste hotell, SO Sofitel. Den magnifika utsikten över Sathorn, Rama IV och framförallt, lummiga Lumpini Park, alldeles nedanför och numera inramad av mäktiga skyskrapor – påminner oss inte helt utsökt om Manhattans Upper East Side. Frukostbuffén är inte mycket mindre diger än den vi njutit av några gånger på Oriental och gymet är välutrustad nog för två lagom ambitiösa femtitaggare. Vi har bott här i en dryg vecka nu och blivit såpass bekanta med flera ur personalen – iklädda läckra uniformer designade av fransosen, Christian Lacroix – att dom tar lite extra hand om oss.
Vi flög in till Asien i början av december och har inte saknat något hemmavid. Tvärtom är det en ynnest att slippa mörkret, blåsten och kylan som dominerar Skåneland så här års. Allra minst saknar vi julhysterin – som verkar bli mer frenetisk och überkommersiell än någonsin tidigare. Det närmaste jag kommit ett julbord i år är faktiskt fatet med gravlax i hotellets frukostmatsal (som varken dom franska eller kinesiska gästerna tycks uppskatta = more for me!).
Ett nytt år väntar nu ivrigt på att invigas. 2016 började lite på svaj men rätade upp sig fint efter halvårsskiftet. Har haft alldeles lagom med roliga uppdrag efter sommaren och under hösten.
Roligaste är helt klart det pågående bokprojektet med arbetsnamnet, “Människorna och kreativiteten bakom kulisserna på Malmö Opera”. Intervjuar och porträtterar oerhört många intressanta yrkesmänniskor vid mina besök i huset. Uppdraget fortsätter under vintern och våren. Boksläpp i juni.
Skånetrafikens julkampanj som jag filmade och plåtade under oktober, var både kul och kreativt utmanade. En framgångsrik satsning också, har jag hört.
Om några dagar anländer vår efterlängtade dotter Elle och hennes pojkvän Theo. Några timmar senare flyger vi alla ner till Krabi för att bara söla under solen i 10 dagar.
Efter några veckor med daglig plåtning och filmning i Bangkok, längtar jag nu faktiskt efter att få lämna kamerautrustningen i väskan, lägga mig på en solstol vid poolen eller på stranden och lyssna på några av mina favoritpoddar – och kanske slumra till en stund.
2017 blir förhoppningsvis ännu ett schysst år som åtminstone delvis går i resandets tecken. I år blev det ett par turer för att filma och plåta surfare längs den kaliforniska kusten, blixtvisit på kaotiska CES i Las Vegas, safari i Masai Mara, en plåtning i Vilnius, en vecka på Island, reportage från Cinque Terre, filmning i bergen utanför Malaga, en fotofestival i Arles, plåtning i Budapest och London, ett litet filmprojekt på Maldiverna och Bangkok och avslutningsvis ett par mindre fotojobb i Krabi.
Åker gärna till några helt nya platser under nästa år. Att få träffa lokala människor och få dokumentera en glimt av deras kultur, miljö och vardagsliv, inspirerar mig verkligen.
Jäpp – jag har ett fantastiskt liv. Ett liv som jag, tillsammans med Charlotte, filat på och skräddarsytt för att harmonisera med familjens levnadskrav, omåttliga reseintresse, snudd på patologiska behov av nya upplevelser och ambitionen att alltid försöka rulla igång nya projekt och satsningar.
Det har krävts mycket jobb och en gnutta tur längs vägen, men det är helt klart ett liv som jag för tjugo år sedan ändå aldrig hade kunnat gissa mig till – även om jag hade fått 10 456 försök.
Utan att gå närmare in på detaljerna, är mitt liv bevis på att man faktiskt kan trotsa oddsen – vilket gör mig både ödmjuk och eftertänksam. Det gäller att ta tillvara på ödets nyck och utnyttja livets mer eller mindre gynnsamma tärningskast på bästa möjliga vis. För livet kommer inte i repris, trots alla rykten, sagor och skrönor om motsatsen.
Fler bilder på Ploy: