Får ofta frågan om vad jag tycker om läget i dagens USA. Som amerikan är jag ovanligt kluven just nu. Så många känslor som virvlar runt i huvudet och hjärtat. Innerst innerst hoppas jag att Trump blir avsatt a.s.a.p. Samtidigt oroar jag mig för vad Pence skulle hitta på. Han verkar på sitt sätt ännu farligare. Även under en “normal” president – som Obama med lite längre perspektiv kommer att beskrivas som – har landet gigantiska, tillsynes oövervinneliga utmaningar på alla håll och kanter. Den trasiga sjukvården, skyhöga arbetslösheten runt rostbältet, Washingtons politiska tomgångskörning, väg- och tågnätets bedrövliga tillstånd – and so on.

Men med den nuvarande jubelidiot bakom ratten, kommer den nya regimen – som jag lite käckt döpt till, “Trumptanic” – sannolikt att göra allt än värre.

Den outtalade, men för mig helt uppenbara ideologin och pragmatismen bakom Trumps politiska doktriner är kort och gott, Darwinism. Det vill säga, i grund och botten får folk som inte klarar sig själva också skylla sig själva. Ett synsätt som enligt min erfarenhet ofta är symptomatisk för folk som lever av ärvda stålar.

All propagandistisk retorik om att ena nationen, göra den “GREAT AGAIN” och ta tillbaka jobben är en chimär – eller vad magiker brukar kallas “misdirection”: vifta fint med ena handen för att dölja vad den andra håller på med. Donald Trump skulle passat väldigt bra in på Kiviks Marknad eller stående framför en stuga på en hushållsmässa med mirakelknivar eller Wettex-dukar.

Mitt i detta politiska inferno är det lätt att glömma vad jag tycker gör USA så fantastiskt inspirerande att besöka – åtminstone när dollarkursen sjunkit lite. Nämligen att landet är så geografiskt, socialt och kulturellt mångskiftande. Inte minst geografiskt, som dom flesta som besökt några platser i landet vet mer än väl.

Ta bara Joshua Tree National Park som ligger ett par timmar sydost om Los Angeles – bara ett halvlångt stenkast från Palm Springs. Där var jag och plåtade för några år sedan under lite mer än ett dygn och blev oerhört förtjust i parken. Så nära ytliga, kaotiska L.A. men ändå magiskt lugnt och behagligt ödsligt. Vilda västern utan att vara tillrättalagt och med vyer som tagna direkt ur ökenscenerna från en av Mobergs filmserie. Var det Nybyggarna? Kika på bildspelet ovan för lite mer inspiration från Joshua Tree.

Förresten; favoritrepliken ur ovannämnda serie:

– Tyar du inte smaka… Tyar du inte ta ett bett?
– Det är en astrakaaaan! Det smakar som våra äppel! Våra äppel därhemma… Jag är ju hemma!