Posts


Arrival of Summer

As per usual, spring gave way to summer in the blink of an eye. So, while the tuna was being marinated for the evening’s Sriracha Fish Tacos, I headed out to capture a few moments. The social metamorphosis this country goes through once the heat is turned on is truly remarkable. All is forgotten over night and residual memories from the previous eight months of being pounded by rain, snow and gusty winds from every possible direction are just gone. Amazing.


Poke Bowl

Tonight Charlotte and I enjoyed something new at Hai – one Malmö’s two good Japanese restaurants. We ate a tasty Hawaiian dish called “Poke” /poʊˈkeɪ/ which according to Wikipedia is Hawaiian for “to section” or “to slice or cut”. Poke is a raw fish salad served as an appetizer in Hawaiian cuisine, and sometimes as an entree. Traditional forms are aku (an oily tuna) and he’e (octopus). We had the not-so-oily tuna which was basically cut into sashimi slices and placed together with other goodies on a bed of sushi rice. It’s a hyped dish here in Malmö but simple enough to make at home.

 


Riga

Tillbaka i Lettland igen och ett nytt besök hos Livonia Print som även trycker nya boken.

Landade sent i går eftermiddag och hann precis ut och hitta en schysst sylta innan jag däckade på jättelika konferenshotellet, Radisson Blu Latvia. Kallt som fan här. Snöade till och med tidigt i morse. Stort gym med hyfsat modern utrustning. Positivt överraskad av att det också fanns en boxningsäck och handskar. Förstår inte varför fler gym inte har det.

Åt en rejäl frukost innan jag åkte ut till tryckeriet där jag under några timmar kollade dom första arken med boksidor som kom ut från offsetmaskinen – en bjässe från Heidelberger Druckmaschinen AG. Allt jag såg såg bra ut och nu ser jag verkligen fram emot att få hålla i  den tryckta boken som anländer om några veckor, cirka åtta månader efter att jag påbörjade projektet.


En epok tar slut

Snart är galleriet tömd. Bara några få möbler och min arbetsstation är kvar. I studion är i stort sett allt sålt. Känns oerhört befriande. “Sista svepningen har inga fickor” som gamla grannen i Göteborg, Siw Swahnberg, brukade påminna mig om gång efter annan med tillägget, “Samla på minnen, inte prylar, Joakim”.

Gear Acquisition Syndrome eller, “G.A.S”

Som många fotografer, har jag samlat på mig sjukt mycket utrustning och rekvisita. Kan-va-bra-att-ha-prylar, typ. Det mesta är bortrensat nu och istället för tomhet, känner jag bara lättnad. Tyngdlöshet.

Även om det varit både roligt och stimulerande, tror jag det dröjer många år innan jag driver ett fotogalleri eller studio igen. En epok är slut och lämnat plats för en ny.
Bilden tog jag tidigare ikväll när jag körde hem från galleriet. Vid den här tiden nästa vecka, bör båda lokalerna vara helt tömda. Längtar redan.

Sthlm t/r

Tillbaka i soliga med fortfarande småkalla Skåne efter dygnslånga besöket i ett rejält kylslaget och småblåsigt Stockholm. Where is the spring? Bodde på relativt nya koncepthotellet  Generator (Torsgatan) där jag åt gott på Hilma tillsammans med redaktören/skribenten Christian von Essen. Hann med ytterligare ett kärt återseende när jag fikade på Clarion Sign med stjärnmäklaren och gamla barkollegan från Riksgränsen, Annika Östberg. Och fast jag inte träffat någon av dom på mer än ett år, var det ändå som igår.


Fashion Shoot Shots

Not too long ago, I shot over to Lithuania for a short shoot. As during last year’s fashion assignment in Vilnius, I once again opted to work with the always easy-going model Karolina Janickaite. And despite the extremely unsupportive weather conditions (rain, snow and then more rain followed by snow), within an hour’s time, we still got all the shots we needed. Karo’s wardrobe was designed by Erika Kiele for Second Me.


Malmö runt i morgonsol

Bortsett från en lite kaotisk inledning, har årets hittillsvarande projekt rullat på föredömligt bra.

Epitetet harmoniskt ligger nära till hands när jag skall beskriva sakernas tillstånd. Mycket tack vare att jag håller den fysiska hälsa i schack, tror jag. Den symbiotiska relationen mellan min kropp och mitt sinnestillstånd har aldrig varit tydligare för mig än just nu. Och fast en av mina inre röster bönade om att jag skulle få somna om när larmet ringde vid 05:05, lyssnade lyckligtvis kroppen till en helt annan stämma.

Dagens mil tog mig runt Dockan, Mellanhamnen, Universitetsholmen, Slottsparken och hem igen. En vacker morgonsol och senaste episoden av “The Talk Show” med John Gruber i  lurarna fick tiden att gå relativt fort.

Bokproduktionen går inom ett dygn in i en slags slutfas när underlaget skickas till tryckeriet via cyberrymden. Om en månad lite drygt kommer resultatet av mer än sex månaders arbete att lastas av från ett fartyg som seglat hit från Baltikum.

Skamligt

En liten vink till norska succéserien, SKAM som jag producerade för en mycket välkänd kund i transportbranschen i februari. Tyvärr blev reklamfilmen aldrig visad på bio på grund av intern oenighet om farbroderns ansiktsuttryck….go figure.


LIVING ROOM BAR

As promised, here comes a derivative and considerably sped up version of the slow motion Gin & Tonic video I produced for Clarion Hotel & Congress Malmö Live last month. While the lengthy version is literally hanging on the wall at the bar, this shorter version will likely be seen all over the “Internets”.


Skateboardbruden

Ända sedan jag plåtade Ploy, “Diesel Ballerina” i bilskrotkvarteren vid floden i Bangkok i december, har jag klurat på fler kontrastrika fototeman. Igår genomförde jag en av dom tillsammans med Tora Rosenkjaer. Tora och jag har jobbat ihop tidigare med både kommersiella uppdrag och ett par andra, mer fria projekt och hon är ung, energisk och bjuder alltid på sitt yttersta i studion. Så när jag föreslog ett bröllopstema med en twist, nappade hon direkt.

Hittade bröllopsklänningen på Amazon UK för bara 325:- och lite fraktkostnader. Handskarna köpte jag på ett av Bangkoks hysteriskt stora varuhus och longboarden är inköpt för 5-6 år sedan i Santa Monica. Fönen kom från Björn Axén‎.

Tennis Footage

This is some excerpts from a much longer version of a video I produced in February and March presenting a young and extremely talented tennis player by the name of Erik Carlsten. The goal – in the 8 minute version – was to showcase Erik’s forehand, backhand, serve and smash during a few realistically played games with his trainer, Dennis. The above isn’t outtakes, just a shorter version with some slow motion added more as an effect than anything else.

 

 


Den perfekta man(nekängen)

Jag är lång, stabil och blänker fint i både solljus och hemmets belysning. Jag käftar aldrig emot och behåller mina åsikter för mig själv. Du kan alltid luta dig mot mig när du behöver och jag blir inte ledsen eller upprörd om du klämmer på mig då och då. Du kan ha mig framme vid middagar eller bara som sällskap när du känner dig ensam och behöver en tyst kompis vid din sida. Jag är okänslig för svordomar, schlagermusik och dåligt humör. Om du vill, kan du klä upp mig i finkläder, men ärligt talat trivs jag bäst naken. Vem gör inte det, egentligen? Det sägs att min bak är bland det fastaste som finns och även om jag saknar väsentlig anatomiska delar på framsidan, finns det ändå inget som hindrar att vi känner intimitet med varandra. Jag är lätt att tvätta och torka av. Och bäst av allt, om du tröttnar på mig, blir jag inte besviken eller deppig om du vill ställa ner mig i källaren eller i en garderob en tid. Vi ses när vi ses, tänker jag alltid. Jag blir din för 2500:-. Nyputsad och blank.


Book project with the Canon 35mm f1.4

I’m now six months into one of my career’s monumental book projects. So far, it’s been nothing short of an epic experience with pretty much equal measures of psychology, creativity and technology involved. Which, to a degree, has made it a balancing act. An equilibrium of rigorous scheduling, mental prepping and an unavoidable dash of planned improvisation. And though mostly well-planned, the process still feels organic. A healthy dose of, let’s see what happens, mentality.

I’ve met some extraordinary people and seen them do amazing things with their talents. I’ve listened to many a compelling story of passion, of love and of enchantment – on and off the stage. Having been born in Hollywood during the 1970s and worked on a few shows in the 1980s, eons before Reality-tv, youTube and the like, I’ve felt right at home from day one. Hm. In retrospect, I think the concept enticed me subconsciously thanks to the subject matter’s inherent seductiveness and its connection, albeit somewhat distant, with my childhood.

Now, lets get nerdy.

The vast majority of my portraits and probably 90% of all other interior and exterior shots were taken with the above lens (taken with an iPhone 7+). A formidable field of view coupled with light sensitivity that provides an astonishing amount of usefulness and tack sharp images from f1.4 all the way down to f22.

When used together with my full frame Canon EOS 5DS, the planned shots are phenomenal and the slightly improvised exposures are often still really, really good. It’s been a love affair between the two with no boundaries and only one solid commitment; to always be compatible and work hard not to disappoint.

I soon realized that my old 50mm/f1.4 is far too slow and certainly unreliable when the pressure was on. The 24-70mm/2.8 worked great outdoors, but sucked badly without strobes and even then, nowhere near as sharp as the 35mm/1.4. The exterior night shot I’m most happy with, was taken with the hefty, “Mr Holmes”, a thick, 100-400 mm (Mark II) f4.5 behemoth that when carried for too long, makes you want to amputate your arm.

The field of view offered by the 35mm is considered that which likens human vision the most. For years, I’ve disrespected 35mm as being a choice of mediocrity. Not wide enough for landscapes, but too wide for portraits. That is, until I tried one in a camera store in Asia over the Christmas holidays. The bokeh alone sold me and then when I saw how well it performed during low light conditions, I was addicted, hooked, bewitched. Now, in typical evangelistic manner, I can’t recommend the thirty-five enough. Fact is, I’m seriously considering getting rid of every other glas I own. Except Mr Holmes, that is.


Ljuset & Kockum Fritid

Klockan 05:58 varje måndag, onsdag och fredag står jag utanför Kockum Fritids entré och väntar på att bli insläppt. Några sömndruckna steg senare stapplar jag in gymet, drar mitt kort och börjar ett timlång pass med en intensiv intervallöpning på bandet. Jag brukar hinna med cirka 10 olika maskiner och lika många moment med fria vikter på mattan.

Första halvtimme är lite seg, men sen brukar det lossna ordentligt. Mot slutet av passet lackar svetten och pulsen är hög. När jag lämnar gymet är det som om en fläkt blåst bort all trötthet och gett plats till nya kreativa idéer, problemlösningar och en nästan lite jobbig entusiasm över dagens agenda. Och då har klockan precis slagit sju.

Skall villigt erkänna att det känns lättare att knata upp klockan 05:15 nu när det är ljust ute. Som i morse. Blåsigt värre, men ljust och klart. Ungefär som bilden ovan.


Gin & Tonic i Living Room Bar

I tisdags eftermiddag filmade jag till en ny videoinstallation som skall rulla några månader  på en av väggarna intill nyinvigde Living Room Bar på Clarion Hotel Malmö Live. Filmen visar sekvenser i framförallt super slow motion från när olika varianter på gin och tonic blandas. Ganska häftiga att den gamle “GT” fått en sån renässans. Minns inte när jag inte hade en turkosblå flaska Bombay Sapphire stående i kökets vinfack.

Anyway…på 25e våningens populära restaurang, Kitchen & Table, projiceras sedan hotellets invigning min kollagefilm, “Malmhattan” (med blandade vyer från Manhattan och Malmö) på väggen precis när man kliver ur hissen.

Kommer att lägga ut den nya filmen snart, måste bara sätta lämplig musik till den…

Bilden ovan med hotellets barchef, Noel Ekstrand, är från tisdagens filminspelning.


Grön Skivvändare

DJ:ade igår – för andra gången på ett par månader – på Green Matmarknads populära After Work. Mycket folk och god stämning. Och bra musik, förstås. Mest soul. Jag kallar konceptet för, “Soul Corner” med tydlig referens och hyllning till SR:s främste soul-ambassadör, Mats Nileskär.

Det är så klart lite udda att stå vid ena hörnet i en Bistro och servera musik under ett par timmar. När min dj-karriär var i full swing i början av 1990-talet, fylldes dansgolven på klubbarna i bl a Visby, Göteborg och Helsingborg av flera hundra dansare. Det enorma trycket och höga decibelnivå skulle nog kännas extremt påfrestande idag.

Men jag tycker fortfarande det är vansinnigt roligt att spela min favoritmusik för publik och precis som häromsistens, kom flera av Greens gäster fram och tackade för alla sköna låter de fått höra under AW:n.

Trots att dom flesta idag lyssnar till genrebaserade spellistor eller låtkavalkader genererade av algoritmer, märks det å det tydligaste att folk fortfarande uppskattar någon som omsorgsfullt väljer ut och blandar både bortglömda pärlor och klassiska örhängen. Än finns det hopp för oss gamla musiknördar.


Internationella Kvinnodagen

Vad är det vi egentligen firar med Internationella Kvinnodagen? Och gäller firandet bara idag? Så i morgon är det ok att plocka fram förtrycket igen, alltså?

Don’t get me wrong, people. Klart att kvinnor skall hyllas, beundras och respekteras. Men inte bara idag. Varje dag. Och inte bara för att kvinnor är kvinnor, heller.

Det är snarare deras beundransvärda motståndskraft och förmåga/viljestyrka att leva vidare med oss män som skall firas.

För trots millennium av fysisk, psykisk, social och ekonomiskt diskriminering, förtryck och slaveri, ger kvinnor inte upp. Det mina vänner är en respektingivande överlevnadskvalité som verkligen är värd att hyllas.

Men inte bara under en endaste dag.

Trots att vi som art anser oss mer utvecklade än någonsin tidigare, råder fortfarande mer kvinnoförtryck än jämlikhet mellan könen. Särskilt i länder där religionen och andra sagor dikterar den sociala dagordningen.

Kvinnor lever onekligen i ett slags apartheid. Och beroende på var i världen och i vilken kultur du som kvinna befinner dig, styrs ditt liv mer eller mindre helt av män och männens förtryckande regelverk – inte minst när kvinnoförtrycket maskeras under banderollen av religionsfrihet. Det värsta förtrycket och dom sämsta förutsättningar för jämlikhet hänger intimt ihop med ekonomi.

Enligt senaste FN-rapporten om läget och utsikterna, har en kvinna från Sierra Leone 100 gånger så stor risk att dö i barnsäng som en kvinna i Kanada.

Läs en summering av rapporten här.

Året är 2017 och även om många fler har det bättre än för säg, femtio år sedan, är det fortfarande många hundra miljoner kvinnor som lever ett liv i något slags förtryck. För många innebär det inget mindre än en tragedi.

Därför skall kvinnor hyllas alla dagar.


Views from Zermatt

A series of clips (shot on iPhone 7+ and iPhone 6s) from the week’s glorious skiing with barely any wind but plenty of cold snow and warm sunshine. The above video is part of larger  travelogue/reportage that we’ve been working on since arriving late last Sunday.


Zermatt, Monte Rosa & Matterhorn

Just nu ligger jag i en mjuk träsäng – omgärdad av tjocka duntäcken av den där underbart fylliga sorten – i vad som lär vara ett av alpernas äldsta hotell – någonstans mitt i Zermatt.

Zermatt är inte bara ett av Schweiz mest exklusiva skidorter. Byn platsar nog också lätt på topp 5 i världen. Men jag vill mena att placeringen definieras långt utöver byns bilfria huvudgata där påkostade boutiquer med haute couture, trendiga skidkläder, glittrande smycken och eleganta klockor väntar.

För runt om pittoreska Zermatt sträcker sig nämligen ett av dom allra mäktigaste landskap jag någonsin haft förmånen att njuta av. Ett landskap som bokstavligen kröns av bergen Monte Rosa (4,634möh) och Matterhorn (4,479möh). Apropå Matterhorn, lär dess trekantiga topp ha inspirerat skaparen av chokladen Toblerone.

Jag har besökt runt ett dussin orter i alperna, men dom mäktiga vyerna som omgärdar Zermatt står i en klass för sig. Så fort tåget rullat in på byns lilla banhof, blev jag varse monumentalitetens proportioner och kontrasterna mellan å ena sidan människans korta, flyktiga liv och bergsmassivens tidlöshet.

Skidåkningen som erbjuds i och runt dalens olika system är inget mindre än fenomenal. Liftarna är supermoderna och effektiva. Fattas bara annat – det är ju trots allt Schweiz det handlar om. Pisterna är så klart extremt välmanikyrerade.

För dom av oss som föredrar opreparerat, finns hur mycket offpist som helst att välja på i och utanför dom skogklädda sluttningarna längst ner mot dalen.

En strålande solig och helt vindstilla dag som idag fick mig att reflektera tillbaka till tiden då jag jobbade i Lappland, på Hotel Riksgränsen. Särskilt när jag på ett av toppstationerna såg helikoptrarna starta och landa med förmodligen über-lyckliga heliski-åkare.

Matutbudet nere byn är magnifik – utan att för den sakens skull vara astronomiskt dyr. Bara i dalen finns över 100 krogar och ytterligare 50 ligger utspridda i bergen ovanför. Lägg därtill runt 60 barer, så förstår man att det råder en hel del konkurrens om besökarnas gunst och kreditkort.

Det här är mitt andra besök i Zermatt, och jag har hunnit testa både enklare restauranger och ett par med gastronomiska ambitioner – varav en italienare med Michelin-stjärna. Favoriten, i alla fall hittills efter två hellyckade besök, är japanska Myoko. Att lyckas laga till så god sushi och sashimi i en avlägsen bergsby i Schweiz, är sannerligen en bedrift. Huruvida dom flyger in fisken från Tsukiji Fish Market i Tokyo, vet jag inte.

Jag blir kvar i detta “alptöcken” ytterligare några dagar. Förhoppningsvis med lika fint väder som idag. Så att jag får ihop ett gäng bilder och filmklipp till resereportaget jag är här för att producera. På fredag kliver vi på det lilla eltåget med panoramafönster ner till Visp och så småningom ett större ekipage som för oss till Zürich. På lördag kommer jag att börja klippa reklamfilmen jag spelade in åt Skånetrafiken förra lördag och på söndag kommer Nina med en liten armada  elektriska fordon som skall fotograferas i studion åt företaget Eloped.


Happiness is Around the Bend

I stumbled onto this somewhat obscure VDO with keyboardist extraordinaire Brian Auger and his daughter on vocals today while listening to Rhythm Planet on KCRW. The gig is at the minimal yet nonetheless legendary Baked Potato in North Hollywood. Which, incidentally, is where I saw Koinonio (Alex Acuna/Abe Laboriel etc) perform with special guest Al Jarreau sometime back in the foggy, mid 1990s.


Bildspelet om Bo01 City of Tomorrow

Av en händelse hittade jag det här gamla bildspelet som jag producerade för organisationen bakom B0O1 City of Tomorrow. Uppdraget var att sätta ihop ett gäng stillbilder, inklusive illustrationer, 3D-renderingar och planskisser till en rullande presentation på DVD som skulle ingå i ett presskit för för besökande journalister och medierepresentanterna. Den levererades för cirka 17 år sedan.


Valentine’s Day

Jag är inte helt säker på att vi skall importera varenda mer eller mindre kommersiella bemärkelsedag som anglosaxarna firar med hull och hår. Men just Alla Hjärtans Dag känns viktigare än någonsin. Det är hög tid att lyfta fram kärleken och fira den ordentligt.

Det finns fortfarande tokmycket hat och förtryck i världen. Och den nyvalda amerikanska presidenten Donald Trump skräder inte orden när det gäller hur mycket hat han hyser mot muslimer, media och kvinnor. Men hatet finns precis överallt. Också i vårt Malmö, där folk just nu blir skjutna var och varannan dag. Här tycks hatet fått ett ordentligt fotfäste. Alldeles oavsett om de drabbade/dödade förtjänar sitt öde eller inte, förvärras den kollektiva rädslan och oron exponentiellt. Särskilt oroligt är det för oss familjer med ungdomar.

Enligt Wikipedia är en av myterna kring just den här dagen baserat på ett helgon i antikens Rom, Sankta Valentinius, som efter att ha olovligen både vigt romerska soldater med sina käraste och predikat den då totalförbjudna kristendom, sattes i fängelse. Medan han satt bakom lås och bom, skall Valentinius ha hjälpt fängelsechefens sjuka dotter att bli frisk igen. Och strax innan vår helgonförklarade hjälte avrättades, skrev han ett brev till ovannämnda dottern och signerade den, “Your Valentine”.

Myt, legend eller dikt spelar liksom inte någon roll här, tycker jag. Det viktiga återfinns i ordet generositet. Att visa medmänsklighet och lite osjälviskhet med en gnutta kärlek, kräver så oerhört lite. Ett varmt leende, en vänlig klapp eller någon annan spontan kärleksbetygelse räcker långt.

Bilden tog jag vid en Västra Hamnens populära Tango-aftnar på Scaniaplatsen.


iPhone 7+ testfilm

Från tidigare ikväll. Hann knappt ur taxin från Kastrup förrän jag gav mig ut med en fulladdad iPhone 7+ för att testa om den nya kameran var så mycket bättre än den numera pensionerade iPhone 6s. Kan inte påstå att jag såg så stor skillnad, faktiskt. Båda är ungefär lika bra och har mer eller mindre samma förtjänster och begränsningar. Det så klart en fördel att skärmen på den nya modellen är större. Men sensorn och kameralinserna verkar tämligen oförändrade. Med det sagt är jag ändå löjligt imponerad av hur bra det ser ut. Nästa lördag regisserar jag en ny reklamfilm för Skånetrafiken. Kommer sannolikt att ha glädje av iPhone 7+ under inspelningen.


Back in Barcelona

The new year’s first European trip went to Spain, if only for a short weekend visit. It’s considerably warmer here methodologically (as well as socially), but there hasn’t been much sun yet, which is okay, too. We have an agenda that is in no way, shape or form dependent on the weather. That said, it’s still a real treat to walk along Barceloneta without wearing more than spring apparel.

A tapas lunch at Restaurante El 58 along Rambla del Poblenou is definitely recommendable. I really enjoy tapas once and awhile and this place had an interesting a la carte from which we ate about a dozen sumptuous dishes. The marinated tuna on a crispy salad and the deep fried mushrooms were two of my favorites.

It’s surprisingly crowded with domestic and foreign tourists just about everywhere we’ve been today. Loads of Americans, too. One taxi driver told us that Barcelona is now one of the 10 most popular tourist cities to visit in the world. No wonder it’s so busy in February.


Får ofta frågan om vad jag tycker om läget i dagens USA. Som amerikan är jag ovanligt kluven just nu. Så många känslor som virvlar runt i huvudet och hjärtat. Innerst innerst hoppas jag att Trump blir avsatt a.s.a.p. Samtidigt oroar jag mig för vad Pence skulle hitta på. Han verkar på sitt sätt ännu farligare. Även under en “normal” president – som Obama med lite längre perspektiv kommer att beskrivas som – har landet gigantiska, tillsynes oövervinneliga utmaningar på alla håll och kanter. Den trasiga sjukvården, skyhöga arbetslösheten runt rostbältet, Washingtons politiska tomgångskörning, väg- och tågnätets bedrövliga tillstånd – and so on.

Men med den nuvarande jubelidiot bakom ratten, kommer den nya regimen – som jag lite käckt döpt till, “Trumptanic” – sannolikt att göra allt än värre.

Den outtalade, men för mig helt uppenbara ideologin och pragmatismen bakom Trumps politiska doktriner är kort och gott, Darwinism. Det vill säga, i grund och botten får folk som inte klarar sig själva också skylla sig själva. Ett synsätt som enligt min erfarenhet ofta är symptomatisk för folk som lever av ärvda stålar.

All propagandistisk retorik om att ena nationen, göra den “GREAT AGAIN” och ta tillbaka jobben är en chimär – eller vad magiker brukar kallas “misdirection”: vifta fint med ena handen för att dölja vad den andra håller på med. Donald Trump skulle passat väldigt bra in på Kiviks Marknad eller stående framför en stuga på en hushållsmässa med mirakelknivar eller Wettex-dukar.

Mitt i detta politiska inferno är det lätt att glömma vad jag tycker gör USA så fantastiskt inspirerande att besöka – åtminstone när dollarkursen sjunkit lite. Nämligen att landet är så geografiskt, socialt och kulturellt mångskiftande. Inte minst geografiskt, som dom flesta som besökt några platser i landet vet mer än väl.

Ta bara Joshua Tree National Park som ligger ett par timmar sydost om Los Angeles – bara ett halvlångt stenkast från Palm Springs. Där var jag och plåtade för några år sedan under lite mer än ett dygn och blev oerhört förtjust i parken. Så nära ytliga, kaotiska L.A. men ändå magiskt lugnt och behagligt ödsligt. Vilda västern utan att vara tillrättalagt och med vyer som tagna direkt ur ökenscenerna från en av Mobergs filmserie. Var det Nybyggarna? Kika på bildspelet ovan för lite mer inspiration från Joshua Tree.

Förresten; favoritrepliken ur ovannämnda serie:

– Tyar du inte smaka… Tyar du inte ta ett bett?
– Det är en astrakaaaan! Det smakar som våra äppel! Våra äppel därhemma… Jag är ju hemma!


Ovan där: Öresundsbron & Turning Torso

Jag flugit ovanför Västra Hamnen och Malmö ganska många gånger vid det här laget. Att fotografera från en trång cockpit i ett litet sportplan som skakar, svajar och kränger tusen meter ovanför marken, är en av dom allra största utmaningar jag utsatt mig för som fotograf. Särskilt när piloten lite utan förvarning girar åt ett för mig helt oväntat håll.

Vid start på Sturup ligger två systemkameror mellan mina lätt darrande ben. Den ena har ett rejält zoomobjektiv påskruvat och det andra en med lite bredare brännvidd. Jag varvar mellan båda beroende på höjd och avståndet till det jag vill dokumentera.

Några turer har gått till Kullen och trakterna kring Ängelholm och på hemvägen händer det att färdriktningen bjuder på vyer som den ovan där två av Malmös kanske viktigaste landmärken och symboler hamnar i både förgrunden och bakgrunden. Det är en magisk vy som skall helst ses i realtid strax nedanför molnen.


Shakespeare vs Sorkin

Me? Well, I’m slowly working my way through Season 3 of the West Wing. Such outstanding writing, acting and cinematography. Hands down, Sorkin’s best show to date. And so soothingly therapeutic right now.

Someone asked me recently if I’m into the House of Cards show. Not that Kevin Spacey isn’t amazing – heck, I’ve been a fan of his work since around Se7en. And I just recently re-watched American Beauty where Kev costarred with the equally talented Annette Bening. But right now I just can’t absorb both a political TV drama AND a real-time, real-life King Lear. Sorry, Shakespeare.


Yoga i Västra Hamnen

Så fort du slutar utmana dig själv – fysiskt och mentalt – tar jag ett steg närmare ättestupan. Så känner jag. Dagens yoga-pass och workshop på Kockum Fritid – som leddes av trevliga och pedagogiskt begåvade Magnus Ringberg – var ett klockrent exempel på en fysisk utmaning med psykologiska implikationer.

Dels fick jag det positiva kvittot på att kroppen (efter lite uppvärmning) fortfarande är elastisk och hyfsat samarbetsvillig. Dels blev jag varse om att flexibilitet verkligen är färskvara – särskilt vid min ålder. Behöver nog öka antal yoga-pass i veckan för att förlänga träningsformens långsiktiga fördelar och framförallt för att kunna bli bättre rent tekniskt och därmed få ut mer fysiskt.

Summa summarum klarade jag åtminstone 80% av dagens mer eller mindre fakir-mässiga rörelser. Den relativt höga procentsatsen fick mig på gott humör resten av söndagen – men kommer sannolikt att kännas av mer fysiskt under morgondagen.

Sugen på att testa på yoga? Kan varmt rekommendera dom duktiga tränarna på Kockum Fritid här i Västra Hamnen.

Bilden ovan är från en Qigong-workshop för några år sedan på Kockum Fritid. liksom dagens event, var det också samproducerat med Health and Training Academy. Illustrationen är från en serie yoga-bilder jag tog i höstas på fotomodellen, Tora Rosenkjaer.


Model Mayhem and a Cohiba

My cigar series is slowly coming together. It started more or less by a fluke a few years ago while I was working in my old studio with artist and friend, Johan Carlsten. I just recently added two more to the collection – one of which is of Czech model, Ivana Cermakova, pictured above. However artistic, images of folks puffing away on a cigar isn’t exactly promoting a healthy lifestyle. They do, however, somehow promote life-in-style.

Haven’t smoked a Cohiba (or, any other brand for that matter) in quite a few years. But every time I look at this shot and my other cigar smokers, I get an urge to fire one up and puff away.

I got in touch with Ivana through Model Mayhem, possibly the world’s largest online network of models, make-up artist, photographers and stylists. I’ve only been a member for a short while, but through an old assistant’s account, I’ve actually used MM for a few years. Primarily in L.A. But since joining, I’ve had some really good commercial and artistic shoots thanks to the models I’ve recruited through the network. It’s a bit tricky to vet the level of professionalism just by looking through profile pix and info. But so far, so good.

Model Mayhem has unfortunately very little presence here in Malmö, but there are plenty of professional models that tour European studios on a regular basis – with some even traveling as far north as in Copenhagen.


Även här i Västra Hamnen måste man hålla andan!

Det är lite eländigt just nu. Även här i Västra Hamnen. Men, det kommer bättre tider. Det gör det alltid. Detta trots Trumps påstådda kisskalas i Moskva och allt annat som medierna vill injicera oss med i sin oförtröttlige ambition att torgföra välproducerat elände (istället för att kanske inspirera sina tittare och läsare lite då och då).

Förutom ett par snabba klick längs New York Times och LA Times sidor, undviker jag den så kallade nyhetsrapporteringen som koleran. TV då? Sålde vi för ett par år sedan.

Ärligt talat, rent historiskt, hur mycket av det som sprutas ut ur alla möjliga kanaler vi har “tillgång” till idag är egentligen nytt? Inte mycket.

Mitt filter mot omvärlden håller med andra ord hög densitet. Istället får jag sedan många år intellektuell inspiration från ett knippe utvalda podcasts. På svenska heter podcasts poddar, men den översättningen får mig att associera till något en öron-näsa-hals-läkare stoppar i munnen när dom inte har en aning om vad som är fel på en – men vill ändå utverka lite auktoritet.

Just nu heter favoritserien, The New Yorker Radio Hour i tät följd av The Curbed Appeal, WTF with Marc Maron och No Agenda med Adam Curry. Den sistnämnda plockar isär veckans medieflöde och med humor som verktyg analyserar sanningshalten i allt som rapporterats. Utan att vara uttalade anhängare, är programledarna extremt skeptiska till dom som avskriver Trump – mannen som ju om lite drygt en vecka kommer att installeras som USA:s 45:e president.

Kan fortfarande inte förstå hur detta gått till.

Att amerikaner är trötta på politikernas oförmåga att rubba på den tillsynes oföränderliga status quo-läge som länge präglat beslutsprocessen i Washington, förstår jag. Men att tro att Trump & Co skulle kunna få slut på polemiken och förena den aldrig tidigare så polariserade amerikanska folket, är fullständigt idiotiskt.

Såvida inte Trump lite hemlighetsfullt filar på idén att dra igång ett nytt mediavänligt krig. Vilket han i och och för sig alltid kan dra till med om allt annat går åt helskotta. Det är ju ett välbeprövat knep. Ett fullskaligt krig har rent historiskt en magisk förmåga att samla nationen. I alla fall till en början.

Och även om det egentligen rör sig mer om en invasion (tänk, Irak, Afghanistan, Vietnam, Grenada m fl) än en regelrätt krigsdeklaration, finns nästan inget folk i världen som snabbt som ögat ställer sig i led bakom den färgglada flaggan när dom första soldaterna fallit i fält som just amerikanarna. Det skulle vara ryssarna då.

Dom välpressade svenska generalerna lobbar just nu lite extra högt för att få till mer anslag och bredare samarbete med den av Trump dissade NATO. Hotet från öst är äntligen tillbaka och den svenska vapenindustrin måtte verkligen gnugga sina händer.

Våren kommer och med den solen. Det gäller bara att hålla ut nu. Den här DDR-perioden är tung och tuff. Och även om jag nyligen återkommit från en dryg månad i Asien, måste jag ändå spjärna emot för att undvika att falla ner i den gråa sörjan som just nu präglar klimatet i Malmö.

Turligt nog, är min aptit för kreativa gärningar tillbaka och jag har en hel del att bita i just nu. Åtminstone fram till det att solen tinar upp oss igen.


Last night in Asia

Well, it’s about time to leave Bangkok and the always intriguingly interesting albeit grueling humid and intense South East Asia. It’s mostly been seasonally cool, though. At least while the sun’s hiding behind thick grey clouds. The shot above is from earlier tonight from on top of the Thong Lor Skytrain Station (BTS) where late afternoon/early evening traffic started to pick up in both directions along Sukhumvit Road. I’m not a huge fan of this part of Bangkok, but if you have to stay on or near Sukhumvit, trendy Thong Lor is a good option as it offers a somewhat local vibe to the area’s otherwise extremely urban state of mind. And best of all, there’s not many (if any) nagging tailors here.

After spending several weeks  in Thailand – where smiles are plentiful and most generously offered, even to the strangest strangers – it’s certainly going to take some serious acclimatization before we readjust/realign/reboot our lives to Scandinavia’s cold and dark meteorological and social climate.

Tonight, we ate the trip’s last meal in Asia at a popular Japanese eatery around the corner and filled our table with udon noodle soup topped with tempura, a tray full of tuna, salmon and yellow tail nigiri, some California maki rolls, a tray packed with salty Edamame beans, several bowls of garlic rice and finally, a small grilled teriyaki salmon. All sumptuously delicious and beautifully presented by the chef and our kind waitress.

I’m going to miss being able to spoil myself with so much great food. I always do. The level of choice here is remarkable. I am sure I could without any problem eat at a new restaurant in Bangkok every night for the rest of my natural life without having to repeat a single visit – or go bankrupt.

Though I’m not looking forward to enduing a minimum of three winter months, I concede that I’m rested, inspired and ready to dig in to both ongoing projects and forthcoming assignments. And I can’t wait to go through about a terabyte of film and stills from both Thailand and the Maldives.

Next stop: Malmö


Det småtaffliga gatulivet i Västra Hamnen

Förstår faktiskt inte varför inte myndigheterna i stadshuset tillåter lite gatuförsäljning, trubadurer eller torghandel – och gör det dessutom supersvårt för andra säsongsbetonade aktiviteter längs våra promenadstråk och mötesplatserna i Västra Hamnen – förutom när det är ett gigantiskt event..

Nu menar jag så klart inte att det hysteriska gatulivet här i Bangkok är någon slags förebild. Men, det behöver ju inte alltid krävas stor tävling för att det skall skapas lite välbehövlig kontinental stämning i vårt område sommartid.

Och nu när jag ändå är igång: varför inte en rejäl bondens marknad under vårens och höstens helger på Scaniaplatsen eller någon annanstans där det är lä. Det hade verkligen varit finfint och säkert bara gynnat Västra Hamnens livsmedelsbutiker och kaféer.


2017 – Nytt År, Nya Löften & Nya Möjligheter

Har du några nyårslöften? Mer fokus på familjen, fortsätta att bejaka hälsan, anta större kreativa utmaningar och resa till helt nya destinationer. Där har ni mina löften inför 2017. Många tycker förstås att det är lite fånigt att lova något vid årskiftet. Men jag ser den årliga listan mest som ett praktiskt sätt att hålla koll på när man stod vid startblocket inför nya, självpåtagna utmaningar. Ett nytt, fräscht mindset att börja året med är väl inte helt fel? Dessutom: listans nyårslöften hänger liksom ihop. Så genom att länka flera olika men ändå närbesläktade löften med varandra, resonerar jag att hela kedjan blir motståndskraftigare.

– La Famiglia

Familjen är en självklar länk i kedjan som alltid måste prioriteras och hållas i första rummet. Mår bara familjens medlemmar hyfsat bra, står alla också individuellt bättre emot småsmällarna som periodvis dyker upp – inte sällan när man känner sig som minst redo. Tryggheten och trösten som familjen kan ge är därför årets viktigaste länk i löfteskedjan.

– Hälsan, då?

Gener: 10% Livsstil: 90%.

Så ser fördelningen ut enligt forskningsrönen om varför vissa blir riktigt gamla och andra inte. Ingen nyhet kanske. Men med “livsstil” menar forskarna numera mycket mer än bara dom klassiska parametrarna – dvs, livsvanorna; vad man stoppar i sig, hur mycket man dricker, röker, sover och hur ofta man motionerar. Det sistnämnda, motionen, var lite extra intressant, tyckte jag. Det visar sig nämligen att dom som lever längst i världen, hundrataggarna som forskarna undersökte i t ex Okinawa (Japan) och uppe i bergen på Sardinien (Italien), motionerar inte mer än vad som ingår naturligt i deras vardagliga sysslor. Dom jobbar med andra ord med kroppen under dygnets vakna timmar och håller sig därigenom rörliga och friska upp i riktigt höga åldrar. Inga löprundor, gymkort eller smått hysteriska Bodypump-pass, där inte. Dom äter sunt, mest vegetabilisk kost, dricker ytterst måttligt och träffar sina vänner regelbundet – kompisar dom ofta känt sedan barnsben.

Ens umgänge påverkar inte bara hur man mår mentalt och känslomässigt – utan kan också ha ett direkt inflytande över både livskvalité (hälsa) och livslängden. Det sociala samspelet, att vara en del av en livslång vänkrets, kan tydligen vara supeviktigt för den mentala och emotionella hälsan. Inget nytt i och för sig. Att känna sig isolerad mår självklart ingen bra av. Och om du i stort sett bara umgås med dekadenta vänner som verkar gå in för att bränna sina skepp och leva ohälsosamt, där t ex alkohol, droger eller “osunda” matvanor alltid ingår när man ses, är sannolikheten stor att du också hakar på deras livsstil och till slut drabbas av konsekvenserna. Är dina vänner däremot fysiskt och intellektuellt aktiva samt bejakar ett positivt och någorlunda hälsosamt liv, kan det öka dina chanser rejält att få leva länge, aktivt och med få krämpor.

Alltså, har du tur och får full pott på genlotteriet och födds med fantastiska förutsättningar att leva mycket längre än genomsnittet, avgör vinsten ändå bara 10% av utfallet, enligt forskningen. Sorry, men goda gener är alltså inte mycket att falla tillbaka på, med andra ord.

För mig finns flera dilemman med att ens livsstil – som med tunga nittioprocent – är så avgörande för hur min ålders höst kommer att se ut, både kvantitativt och kvalitativt. I över tio år har jag haft ambitionen att leva sunt och jag försöker hålla mig i god form, dricka måttligt, och äta bra. Just idag, den allra sista dagen för 2016, känner jag mig starkare och mer välmående än jag gjort på länge. Inte minst tack vare att jag äter i stort sett bara vegetarisk kost – nu på sistone också i portioner mera anpassade för en lägre ämnesomsättning.

Min alkoholkonsumtion har minskat med gissningsvis 70% jämfört med för typ, 5 år sedan. Om jag tidigare drack mig åtminstone lite salongsberusad en gång varje helg, händer det nuförtiden kanske en gång varannan månad. Kroppen min orkar helt enkelt inte med bakfyllans smällar längre. Men att leva i Sverige, ett land som åtminstone delvis ligger längs det s.k. vodka-bältet, gör det onekligen svårt att umgås socialt utan att alkohol förekommer i någon form.

Precis som i dom allra flesta andra familjer, har flera av mina närmaste familjemedlemmar och släktingar förlorat sin hälsa – och tyvärr också förkortat sina liv – på grund av olika former av alkoholmissbruk. Med en tonårsdotter i familjen och allt grupptryck som hon alldeles säkert utsätts för stup i kvarten, är det inte utan att man blir orolig inför hennes förmåga att vara stark och förhoppningsvis ibland säga nej när det inte känns rätt att dricka.

Min relation till rusdrycker har nog alltid varit komplicerad. Även när jag under 80- och 90-talen jobbade som bartender på krogarna i Göteborg, uppe i Riksgränsen och på Gotland. Men också innan dess, när man gick på gymnasiet och ett av dom mest återkommande samtalsämnena i korridorerna var hur man skulle fixa helgens festsprit.

Jag hade då och har fortfarande ibland seriösa tankar på att sluta dricka alkohol. Men, tyvärr är jag alldeles för lättförförd och vet att just det löftet inte skulle hålla mer än några dagar inpå det unga året. Bara tanken på, “the buzz” – när berusningens vingslag får en att hovrar en bit ovanför och den påföljande lättsamheten kickar in direkt efter att man hällt i sig en cocktail, en öl eller glas vin, bryter enkelt ner min (genetiskt svaga?) motståndskraft.

Tänk om man ändå kunde nöja sig med att bara dricka ett endaste glas? Att hålla sig till den där första, kittlande känslan när upprymdhet och den sociala avslappningen kombineras så där magiskt – och därefter sätta stopp och fortsätta kvällen med en kall Ramlösa krampaktigt i handen.

Alkoholförtäring är en såpass integrerad, normativ del av svenskarnas sociala samspel – förmodligen redan från 12-13-årsåldern – att gliringarna kommer ofta blixtsnabbt när en i kretsen av någon anledning inte dricker alls eller ens håller takt med alla andra. I dom lägena tänker jag ofta tvärtom och blir imponerad när någon med uppenbarligen bättre karaktär än jag, kan stå emot frestelsen av berusningens euforiska sinnestillstånd och ändå må riktigt bra med sig själv. Så var det under årets julaftons middag i Bangkok. Hur mysigt som helst och mer eller mindre alkoholfritt.

Familjen, Hälsan, Utmaningar och Resor.

Utmaningar brukar inte var något problem för mig. Jag har extremt livlig fantasi och har sällan (kanske lite för sällan) stiltje i huvudet. Min förmåga att komma på nya, utmanande projekt handlar mest om att filtrera bland allt som snurrar runt och jag har hittills aldrig behövt oroa mig för att det skulle uppstå ett kreativt vakuum bakom pannbenet.

Jag har dessutom redan ett megastort projekt som kommer att ta fyra av det nya årets första månader att genomföra.

Resor, då?

Ja, under 2016 hanns det med flera fantastiska turer uti världen. Inte minst skapade vår kenyanska safari och lejonbilderna jag tog då, massor med inspiration. Mer inspiration bjöd också resorna till Island, Spanien, Frankrike och Maldiverna på.

Malmö är en trygg men förhållandevis liten stad som funkat bra för oss under dom 20 åren vi bott där. Men jag känner mer och mer för att finna min kreativa inspiration annorstädes. Någonstans större, bredare och högre. 2017 kan kanske därför komma att leda till att ett helt nytt kapitel skrivs i familjens pågående reseberättelse. Så jag skall nog lägga till “nya horisonter” till årets nyårslöften.

2016 var bitvis ganska tuff. Inte minst höstens chockartade resultat från presidentvalet i USA satte sina spår av osäkerhet. Hur blir det nu, då? Vi går onekligen mot spännande tider med dokusåpastjärnan och Putin-polaren, Donald J. Trump och hans familj vid det rodret på skeppet, “Trumptanic”.  Inte minst skall det bli intressant med Exxon Mobiles CEO, Rex Tillerson som amerikansk utrikesminister – om han blir godkänd, vill säga.

Stay tuned…

– Önskar alla som orkat läsa ända ner hit ett riktigt Gott Nytt och Hälsosamt 2017!


Ao Nang Mosque

This is the beautiful Ao Nang Mosque – which is literally next door to our hotel. And though the morning call to prayer has stirred us a few times, it’s not really a bad thing to wake up fairly early each morning to the tune of a beautiful song. We’ve been debating for a few days whether or not the singing is live or prerecorded. I also wonder if a female would be allowed to perform the call to prayer.

A few hundred clicks south of here, the decade long conflict continues between the entrenched separatist movement of Thai Muslims and the Thai government led army. But here in Krabi Province, everyday life between Muslims and Buddhists is peaceful and congenial. The vast majority of locals here belong to the Islamic faith, though worshiping traditions appear less formal and more pragmatic as it does with their Buddhist copatriots. Not all, but very many women bear… Read more


Carrie Fisher, gone

I realize I’ve posted this image before, but today seems like a good day to reuse it in order to pay tribute to Carrie Fisher aka Princess Leia and remember the theatrical premier of, Star Wars: A New Hope at the  Mann’s Chinese Theater on Hollywood Boulevard in Los Angeles. I was there, somewhere in that crowd, getting ready to see a story from, “A long time ago in a galaxy far, far away”.

Today is the day after (at least here in Asia) I heard about the sad, sad news that one of the principle cast members of one of my favorite Sci-Fi films has passed away, Carrie Fisher, aka Princess Leia.

Carrie Fisher was witty, often humanistically self-loathing and seemed to try hard at maintaining a reasonable distance to the persona she portrayed on the silver screen. Unfortunately, the actress wasn’t able to handle the flip side of being born into… Read more