BLOG

joakim lloyd raboff

Funderingar om Sri Lanka

Tillbaka i Colombo igen efter tågresan genom bergen och djungeln från Kandy. Checkade in på anrika Galle Face Hotel som ligger längs med havet. Sedan öppningen för drygt 150 år sedan, har det här hotellet gästats av ett gäng celebriteter – bl a, Mahatma Gandhi, Richard M. Nixon, Lord Louis Mountbatten och Carrie Fisher (Princess Leia).

For hotel nerds like us, Galle Face Hotel represents a classic property in the same league of other fine hotels we’ve stayed at, including the Bangkok Oriental, the Peninsula Beverly Hills and Copenhagen’s Hotel d’Angleterre.

Skriver detta under en sänghimmel i ett rejält dubbelrum med antik träinredning och tre stora fönster – två med havsutsikt. Tredje fönstret vetter mot en innergård där hotellets välmanikyrerade trädgård finns. Hela kåken går i brittisk kolonialstil och andas kvalité och tradition. Hundra meter från vårt rum  hör man när vågorna från Indiska Oceanen rullar in och bryter på hotellets lilla sandstrand. Ljudet brukar få mig att somna snabbt. Men inte ikväll.

Det finns många intryck att smälta från veckorna på Sri Lanka. Vi har träffat mängder med lättsamma, vänliga människor. Jag uppfattar singaleser och tamiler som folk med både humor och påtaglig stolthet över sitt numera enade land. Troende från fyra världsreligioner lever faktiskt fredligt här idag. En talande symbios. Det är faktiskt inte mer än fem år sedan inbördeskriget härjade på Sri Lanka. Och för tio år sedan ödelades stora delar av kusten när tsunamin vällde in. Detta gör Sri Lanka till en relativt ny semesterdestination. I alla fall för massturism.

Och det är just detta som jag gillar med Sri Lanka. Oavsett var jag befann mig, fick jag en osminkad insyn i folks vardagsliv och dom jag talade med delade gärna med sig, spontant och entusiastiskt, om sin syn på landets politiska situation (framförallt om det kommande valet) och de berättade öppenhjärtigt om sina familjer och framtidsdrömmarna. Med några undantag, talade dom allra flesta vi mötte hygglig konversationsengelska. Vilket förstås gjorde det busenkelt att navigera mellan olika ställen.

“Noterade rätt snabbt att avstånd och tid är lika flexibla och flytande begrepp här som på annat håll i Asien. Alltid lika spännande att be om vägbeskrivning och tiden det tar att nå dit”.

Det är lättast att rekommendera Sri Lanka till backpackers – oavsett ålder. Folk som vill kunna bo och äta billigt, resa runt och under några veckor lära känna landet på egen hand, via lokala bussar och tåg, kommer att älska landets avslappnade atmosfär och låga levnadskostnader. Det är också enkelt att tipsa om Sri Lankas nästan utomjordiskt vackra, tropiska natur till besökare som vill vandra och klättra i bergen och djungeln. Och för surfare är Sri Lanka inget mindre än fantastisk. Det finns hur många surfställen som helst längs sydvästkusten och södra delen av östkusten – med varierande svårighetsgrad och typer av breaks. Det kostar runt 20:-/tim att hyra en vettig bräda här och nästan alla uthyrare erbjuder surflektioner för löjligt lite pengar. För nybörjare, är ön en optimal surfdestination.

Lite svårare är det att rekommendera Sri Lanka till besökare som förväntar sig samma höga servicenivå eller breda utbud av mat, aktiviteter och shopping som finns på andra destinationer i Sydostasien. Här märks kanske tydligast att man ännu famlar i mörkret – det råder en slags kejsarens nya kläder-syndrom inom turistnäringen här. Ofta gissar man sig till vad man tror turisterna vill ha – utan att ha något egentligt belägg för det. Krogmaten är generellt god, särskilt rätter ur det inhemska köket. Men när det gäller det internationella rätter, förekommer bottennappen väldigt ofta. Inte ens en heltoppad ryss uppskattar en degig och smaklös Pirozhkioavsett hur fin utsikten är. I den mån dom fanns, var det rejält mycket dyrare att gå på spa här och få ställen erbjöd fotmassage. Till skillnad från t ex Thailand, kommer du inte att hitta några optiker, skräddare eller piratkopior här. Vilket i och för sig kändes befriande skönt att slippa. Shoppingutbudet är försumbart litet. Letar du efter trämasker eller skulpturer med motiv av sköldpaddor och elefanter, kommer du att älska utbudet.

Som turistland tror jag Sri Lanka har en mycket ljus framtid. Men det kommer att krävas rätt prioritering och långsiktiga, genomtänkta investeringar för att uppgradera landets emellanåt katastrofalt slitna infrastruktur. Många av landsvägarna runt ön är i extremt dåligt (farligt) skick, strömavbrotten duggar tätt och Internet är på 1995 års nivå. Flera av hotellen vi bodde på har positionerat sig väsentligt högre än vad dom var i närheten av att kunna leverera. Så även där behövs nytänk och rejält med investeringar. Det gäller för landets styrande och kapitalägare att prioritera långsiktiga satsningar för att möta framtida krav och förväntningar.

Strandbyarna Unawatuna och Hikkaduwa belyser dilemmat med vad som händer när antalet turister ökar så till den grad att den gamla infrastrukturen inte längre hänger med och allt och alla blir lidande – inte minst naturen. Genomfartstrafiken på båda ställen (och säkerligen på många andra orter längs kusten), där oavbrutna kolonner med tunga, dieselosande lastbilar och landsvägsbussar körde i idiotiskt höga hastigheter, gjorde att man till slut undvik att strosa bland lokala butiker och krogar. Too risky.

Till slut. Man vill ju att Sri Lankas unika kultur och den timida befolkningens värme och spontana generositet skall finnas kvar och frodas – inte tyna bort – som den tyvärr gör på platser där turismen fullständigt dominerar som inkomstkälla. Det banar bara väg för ett äckligt lismande och självutplånande underkastelse. Framförallt önskar jag att landets befolkning – och inte bara utländska charterbolag och hotellkedjor – skall få ta del av turistboomen som Sri Lanka står inför – och förtjänar.

monkey-dehli-belly

I got Delhi Belly in Sri Lanka

Somehow, somewhere and from someone (or something) I got this unbelievably persevering, discombobulating belly bug. I know not of how it entered my body nor is there any logic to its schedule. It just arbitrarily decides when it’s time to afflict my digestive system with painful cramps and ultimately, create an emergency need for a toilet. Does coffee trigger an attack? Probably. Have I stopped drinking coffee temporarily? Nope. Does the monkey above have anything whatsoever to do with this piece? No. But, when I shot it yesterday on the patio of our hotel which is nestled in the hill outside Kandy, it kinda looked like I feel today. Confused and discomforted.

As I am currently in Asia, where, for the most part, toilet hygiene – for whatever reason – does not reside on a top ten list of things to prioritize, finding a reasonably sanitized WC to relieve myself – often with extremely short notice – is in itself an almost insurmountable challenge with an uncertain outcome. Correction: the outcome is definitely certain (and certainly fluid).

Case in point: yesterday afternoon while exploring Kandy, I felt a irrevocable surge emerging from below my belt. Luckily, we quickly found a nice little downtown cafe with an unoccupied, albeit filthy toilet that had to suffice – considering the circumstances. I spent a good twenty minutes in there – hoping I wouldn’t leave sicker than when I walked in.

This morning, I woke up at 3:00 a.m. and then again at 5:00 a.m. panicking and with razor sharp cramps followed by several volcanic eruptions, wide-angle, buttocks spraying acid showers and eventually, a mild case of PTSD (posttraumatic stress disorder). It was as if I had just run a marathon.

I spent four months working in Bangkok last spring and traveled to both India and Morocco this past fall. Three destinations where I could easily have gotten sick – but didn’t. And over the last 20 or so years, I’ve visited Asia and Africa many, many times without catching even a hint of a stomach flu. Sure, I’ve had a few occasions with, “Houston, we’re out of control” level bowel movements. Just in passing, though…and usually after a real spicy meal or too many fermented beverages. In fact, I don’t think I’ve been hit this violently since the first few days of a visit to Goa, India, way back in the spring of 1997. So, I suppose that given the amount of opportunities I could of gotten sick but didn’t, I should be thankful.

Knock, knock!

Someone keeps knocking on my door. The staff obviously wants to clean the room. The toilet may need some extra attention today. Just sayin’…

Before I leave the security of my room and its conveniently adjacent toilet, I’ll pop a few more Imodium pills and hope they put a cork on/in the situation.

Usually, laughter is the best medicine…except when treating diarrhea.

train-to-kandy

Djungeltåg till Kandyland

Tidigt igår morse lämnade vi hotellet i Colombo, åkte taxi till centralstationen och hoppade på ett musealt dieseltåg till Kandy. Förstaklassvagnen vi satt i var bekväm men gungade ibland så kraftigt att det kändes som om tåget skulle hoppa av rälsen och välta ner i den avgrundsdjupa ravinen som väntade några centimeter till höger om spåret. Seasick on a train…

Annars var tågresan fantastisk. Två kompakta, leende 20-åringar i vita, välstrukna skjortor och pressade gabardinbrallor skötte frukostserveringen och hjälpte oss få igång WiFi:n som förvånansvärt nog fanns ombord och fungerade fint – åtminstone fram till att vi började sega oss uppför bergen och genom ett gäng tunnlar.

Tåg är överlägset bästa sättet att resa på. Särskilt i Asien. För även om det bitvis var svajigt, bullrigt och rökigt från lokets gigantiska dieselmotor, bjöd den tre timmar långa resan mellan Colombo och Kandy på sagolika vyer stöpta i gyllene morgonljus. Prunkande, drypande fuktig och ogenomtränglig djungel. Som scener ur Kiplings Djungelboken.

Redan när vi rullande in på stationen i Kandy, kände jag på mig att landets näst största stad – och före detta huvudstad – skulle falla mig i smaken. Till skillnad från Colombo där värmen, fukten och den kaotiska trafiken och bristen på stadsplanering gör det lätt att vantrivas, bjuder Kandy på småstadscharm; en överskådlig och promenadvänlig stadskärna, mestadels låg bebyggelse, en myllrande, doftrik, lokal marknad, en fin sjö att vandra runt och gott om kaféer – när man snabbt som ögat behöver en toalett…

travel map 2014

Out with the old – in with the new

What a year 2014 turned out to be! Felt like we’ve endured a disproportionate share of drama on many levels. But we’ve also enjoyed plenty of good fortune – particularly with a bunch of inspiring assignments – both at home in Malmö as well as abroad. From a professional traveler’s perspective, I am thankful that all flights have gone well and that I’ve had only minor issues with lost or broken luggage. Airport logistics and tedious security procedures continue to make traveling tiresome – but not a deterrent from experiencing and documenting new places and faces.

Certainly looking forward to seeing how 2015 will play out. We’ll be spending the first few days of the new year in the South Indian sea on a rooftop here in Colombo, Sri Lanka.

Wish friends, family and the occasional visitor to this site, a happy, prosperous and healthy new year!

Wedding-Sri-Lnaka

I now pronounce you Mista and Missas

On our way back after this morning’s surf, my driver stopped unexpectedly and parked at the beachside of the road. He’d recognized a photographer friend in the midst of shooting a newlywed couple and asked if I too wanted to perpetuate the moment. What photographer in their right mind wouldn’t? Shot with the Fujifilm x100s with fill light added from the cameras internal flash to compensate a bit for the bright, midday sunlight.

Unawatuna-Map

Några dagar i kustbyn Unawatuna

Efter bara några timmar i lilla Unawatuna på Sri Lankas sydvästkust,  fick jag flashbacks från allra första backpacker-resan till Sydostasien, hösten 1988. Bor till och med just nu i ett enkelt guesthouse i ett område som påminner lite om Khao San Road. Boendet här är klart bekvämare och fräschare än på dom enklaste ställen som jag betalade 20kr/natten för drygt 25 år sedan. Men själva upplägget är ungefär same same.

Den smala, ringlande vägen ner till stranden kantas av barer, krogar, guesthouse, små hotell och souvenirbutiker. Menyerna ser likadana ut oavsett vart du äter och maten är för det mesta vällagad, god och prisvärd. Största skillnaden jämfört med Thailand är att här finns inga gogo-barer, massagebordeller eller tjatiga säljare. Vilket är befriande. Folk i turistbranschen är oftast vänliga och gatu/strandsäljarna försynta. Roar mig med att svara tuk-tuk-förarna som försöker ragga körningar genom att ropa ut, “Tuk-Tuk?” genom att svara dom a la Leslie Nielsen, “Yes, it is…”.

barbershop-hikkaduwa-sri-lanka

A shave and shave

Barbershops. I love ‘em. And finding one while traveling can really make my day. Like most grown men, shaving (head or beard) is a tedious, boring chore. I’ve gotten a shave (head and beard) in a lot of different countries and my experience is that barbers, regardless of where they are, all have different styles and techniques to accomplish the task. The XL barber (his name has slipped my mind) on Montana Avenue in Santa Monica was pretty good; hot towels, super-close shave and lots of entertaining stories. And the fellow I found deep in Marrakesh’s bustling Medina spoke absolutely no English but used an interesting combination of naked razor blades and an antique electric shaver.

I had pretty much given up any hope of finding a barbershop here in Hikkaduwa. But right next to the fruit and vegetable market, near the village’s commercial fishing boat harbor, I found  one and enjoyed a haircut, classic hand-whipped, foam shave and a soothing facial scrub for about eight bucks (€ 6:50).

tsunami 2004

Tsunamin 2004

Efter ett par dagar med ett för årstiden ovanligt intensivt monsunregn, är det äntligen uppehåll. I alla fall kl 06:21  när jag började skriva detta.

Idag är det tio år sedan tsunamin drabbade framförallt, Sri Lanka, Indien, Thailand och Indonesien. Enligt U.S. Geological Survey, dog totalt 227 898 människor som en direkt eller indirekt följd av tsunamin och bara på Sri Lnaka, miste 35 322 människor sina liv.

Häromdagen gick jag norrut längs stranden och  landsvägen. Såg dussintals med husruiner omgivna av överbevuxna tomter. 

När en äldre man slog följe med mig under en halvtimme, berättade han att husen var i stort sett det enda som blev kvar sedan den 10 meter höga tsunamin-våg sköljt över Hikkaduwa den 26 december, 2004. Det är oundvikligt att vi idag ägnar tankar åt katastrofen.

still fisherman sri lanka

рождеством (GOD JUL på ryska)

Regnet öser ner denna julafton men det är ändå varmt och skönt. Surfade på en liten no name beach tidigare idag. Långa, meterhöga vågor som rullade in i jämn takt längs en nästan helt öde strand.

Tillbaka på hotellet nu. En del av gästerna sitter som jag i lobbyn och skriver, surfar och uppdaterar. Några badar i poolerna medan de allra flesta sitter på sina rum. Vi har lyckats knyppla ur oss den obligatoriska julmiddagen och skall inta sen julsupé på en strandkrog en bit söderut.

Mötte ett gäng ryssar i vår lokala supermarket och önskade några av dom ett riktigt hurtigt GOD JUL!. Ryssar blir alltid lika förlägna när man tilltalar dom – mest för att dom helst inte talar annat än ryska – även om dom mot förmodan skulle kunna svara på engelska. Lite extra roligt att provocera fram ett skämmigt leende så här på självaste julafton.

Pålfiskarna ovan, då? En turistattraktion med rötter i en gammal fiskartradition som man bara hittar här på Sri Lankas sydvästkust.

GOD JUL!


Film åt Clarion Hotel Malmö Live

Inspelad under en ruggig och regnig kväll i förra veckan i och utanför vad som i maj nästa år kommer att bli Sveriges fräckaste och fräschaste hotell- och kongresscentra, Clarion Hotel Malmö Live.

© Joakim Lloyd Raboff