Waynes Coffee Västra Hamnen

Mitt långa, smått masochistiska förhållande till krogen

Igår tog Tommy och jag en snabbis hos Ali och Ella. En snabb öl, alltså. En iskall, nytappad bärs smakar fortfarande allra bäst på krogen. Vilket är lite konstigt. För efter att ha jobbat på alla möjliga restauranger, barer och mer eller mindre minnesvärda matställen och vattenhål i Sverige, från Riksgränsen (Lappland), via Visby och Göteborg, under 80- och 90-talen, borde man kanske fyllt kvoten och slutet lockas av krogens förföriska atmosfär. Icke.

En gång krogmänniska, alltid krogmänniska, kanske. Fast jag misstänker att det är mer en liten gnutta krogromantik som ännu sitter i – en slags skimrande chimär över restaurangvärldens lätt avtrubbade låtsasvärld och galghumoristiska/cyniska jargong.

Jag äter lunch i stort sett dagligen på krogen. Dock aldrig ackompanjerade av rusdrycker. Men jag gillar verkligen att äta på krogen – även om ofta är “hit and miss” när det gäller maten och service. Här i Västra Hamnen finns idag några riktigt bra krogar – men tyvärr ännu ingen sushirestaurang värd namnet. Saknar gamla N3.

Det som slog mig igår medan Tommy och jag avhandlade/dissekerade/analyserade respektive pågående uppdragsportfölj, var att det fortfarande saknas en krog med vettig barhäng i Västra Hamnen. Det är som om krögarna här låtit bygga bardisken mer för att det hör till än för att den skall gå att sätta sig vid och liksom i den underskattade men tveklöst geniala noir-filmen, “Barfly”, med Mickey Rourke som Charles Bukowskis alter ego, Henry Chinaski, ha krogens bästa platser när livets skådespel vecklar ut sig som en solfjäder.

Tillbaks till krogen och mitt dubiösa förhållande till den.

Som fotograf har jag genom åren jobbat med många seriösa och ett par mindre seriösa krögare här i Malmö. Även som bild- och filmleverantör gäller det att passa sig för krogens ofta flyhänta, flyktiga inställning till allt som pågår utanför den omedelbara krogbubblan.

När jag jobbade i cocktailbaren på gourmetkrogen, Johanna i Göteborg i mitten av 1980-talet, kom krögaren Leif Mannerström ut från köket tidigt en kväll och snackade med mig medan jag skakade fram något gött att dricka åt ett par gäster som satt i väntsoffan. Han verkade rejält trött och även om jag inte var helt säker, såg den numera legendariska kocken ganska bakfull ut.

– Du Kim, (jag kallades för Kim på 1980-talet), sa han.  Jag tycker du skall fortsätta plugga. Det här med krogen är ett jävla slit och tar till slut kål på vem som helst.

Jag lydde honom naturligtvis inte. Först nästan tio år senare slängde jag slängen (krogfolkets smeknamn för en kökshanduk) och blev “seriös”. Om jag ångrar dom åren? Verkligen inte. Jag hade enormt roligt, reste mycket och lärde känna ett gäng roliga, inspirerande och tyvärr också, många tragiska själar under dom åren. Du hade rätt Leffe, kroglivet är hårt.

Vår dotter har sedan en tid börjat lite smått inom restaurangbranschen. Hon jobbar extra på en av kaféerna här i Västra Hamnen som diskplock. Vi är både glada att hon börjat tjäna lite fickpengar under lov och helgerna och så klart stolta över att hon inte känner sig förmer över att jobba med något som är fysiskt krävande och har relativt låg status. Mitt första jobb, vid ungefär samma ålder, var att fylla på mjölkkylen (inifrån kylrummet) hos Fred’s Market på Melrose Avenue i Los Angeles. The only way is up from there.

Tags: