Därför lämnade jag Facebook

Fascinerande artikel om Mark Zuckerberg och Facebook som TIME nyligen publicerat. Jag har jobbat för företag med ungefär samma kultatmosfär som Facebook odlar. För mig var det en förrädiskt absorberande och till slut degenererande miljö att skapa i. För mycket tonvikt på social kompetens, pseudodemokratiska möten och internpolitiska svarta hål/minfält. Ett perfekt ställe att parkera sig på fram till pensionen om man saknar ambitioner.

Jag lämnade min privata Facebooksida i somras och har inte ångrat det ett ögonblick. Skall erkännas att jag fortfarande har kvar ett par tår i världens största sociala nätverk via ett par fotosidor (med totalt 23 000 s.k. följare).

Varför jag lämnade “Fejan”?

Det finns många skäl. Först och främst har jag alldeles säkert någon slag bokstavskombination som gör det nästintill omöjligt att fördela min tid på ett förnuftigt vis. Jag gillar tanken med att jobba, rationellt, strukturerat och fokuserat men halkar ideligen och obönhörligen in i mer eller mindre meningsfulla sidospår som distraherar mig från projekt med högre prioritet. Ett beteende som kan få ödesdigra konsekvenser för vem som helst – och än mer så för en småföretagare som jag.

Visst var det roligt att under några år ha “kontakt” med folk man inte hört av på länge. Bland mina vänner fanns gamla skolkompisar, arbetskollegor samt en och annan fyllebroder. Min nyfikenhet över vad dom sysslade med, hur dom såg ut och en förhoppning om att vi kanske, kanske skulle återuppta kontakten, höll mig kvar i flera år. Så blev det inte. Med några få undantag upplevde jag tyvärr motsatsen.

I somras och i början av hösten genomgick Charlotte tre operationer för att bli av med det som började som små, vita fläckar som upptäckts på hennes vänstra bröst i samband med en rutinmässig kallelse till mödravårdscentralen.

Diagnosen var förstadium till bröstcancer och räknar man från andra mammografibesöket och fram till sista operationen, tog det närapå ett halvår för Charlotte att bli friskförklarad.

Någon gång i juli, jag tror det var direkt efter en av alla läkarbesök, gick det upp ett ljus för mig om hur överrumplande snabbt livet kan förändras. Hur skör tillvaron är och hur naiv jag varit som inte insett detta tidigare. Kombinationen av den insikten och mina FB-vänners oförtrutna publicerande av patetiska trivialiteter fick mig till slut att kliva av den allt mer snurriga, sociala karusellen.

Det har nu gått 4 månader och det känns nästan befriande skönt att inte längre behöva ägna värdefull tid åt den tidstjuven, Facebook.

På flera plan är mitt liv betydligt rikare idag. Inte minst kreativt. Kan faktiskt inte minnas när jag varit mer produktiv eller när vårt lilla bolag haft så många roliga uppdrag.

Som jag skrev inledningsvis, har jag kvar ett par fotosidor som jag underhåller någorlunda regelbundet. Den största av dom är helt tillägnad mina bilder från Västra Hamnen och den tänker jag fortsätta med så länge det känns kul. För även om jag är en förhållandevis etablerad och ofta publicerad fotograf, blir jag fortfarande glad av att se när folk ger tummen upp mina bilder.